Jag har idag 16/1 närvarat vid ett möte angående studentkortegen här på ön. Jag som tar studenten i år har som de flesta i min årskurs sett fram emot studenten hela vår skolgång. Varje år har jag stått på sidan och kollat på dessa överlyckliga studenter som äntligen får springa ut och sedan åka vagn i timmar med allas blickar på sig. Inför alla mina fastlandsvänner har jag stolt berättat om hur fantastiska våra studenttraditioner är på Gotland, och jag har längtat och längtat.
I dag kom beskedet; två timmars vagnåkning och sedan nog. Det tog otroligt hårt och tårarna fanns där bakom ögonlocken och ligger där ännu.
Det som hände på Gotland förra året är förfärligt. Ingen förtjänar att dö på sin lyckligaste dag i livet. Jag har under hela min uppväxt gått på samma skola som personen som avled och jag kände en stor sorg, även om vi knappt var bekanta.
Men. Kollektiv bestraffning, hur ska det hjälpa? I dag på mötet las hela tiden ansvaret på oss studenter. Polisen ska inte längre visitera vagnarna eftersom de endast gjort detta för att vara snälla. Alkoholproblemen var plötsligt inte polisens ansvar fick vi höra när någon ifrågasatte varför de inte är hårdare med totalförbud mot alkohol. Alkoholdrickandet på allmän plats, som ofta påpekades vara ett av de största problemen, var inte polisens ansvar.
Vad folk som inte tar studenten väljer att göra som åskådare var plötsligt den stora risken då de springer över vägar och klatschar med studenterna på flaken. Är detta vårt fel? Var och en ansvarar för sig själv och ickestudenter (och eventuellt föräldrar till dessa) ansvarar för att INTE springa över vägen framför en traktor som kommer åkande.
Mina förslag är därför;
1. Vi får åka vagn, med krav på ett stopp varje timme, fram till klockan 20. Då är det ännu ljust och alla är någorlunda pigga.
2. Krav på minst en väktare per vagn som vagnvakt. Utöver denne ska det finnas två vuxna som håller ställningen.
3. Nolltolerans mot alkohol på vagnarna.
4. Spärra av mittenområdet i den populära rondellen och ange speciella åskådarplatser där alla får se, med bevakning av till exempel volontärer.
Hela mitt liv har jag kämpat för att få stå på flaket. Olyckor kan ske var som helst. Släpps alla studenter lösa i stan mitt på eftermiddagen kommer betydligt fler olyckor ske än om alla är samlade på sina flak.
Snälla se över era beslut och försök tänka ur en students ögon. Att nu, 144 dagar innan den största dagen i livet, få besked om detta är hemskt efter att ha sparat pengar och längtat i flera år.