2007 köpte vi hus två km norr om Tofta skjutfält. Ett litet hus som vi verkligen älskar, vår dröm som vi slitit hårt för att kunna genomföra. Vi lade alla våra besparingar i huset. Hade vi vetat då vad vi vet i dag så hade vi aldrig flyttat hit. Förr när skjutfältet var bemannat var så gott som alla hus här sommarhus. På sommaren var det uppehåll i skjutandet på fältet, därav inga klaganden. När verksamheten lades ner så var det många som vi, som köpte, byggde eller flyttade ut till sina sommarhus. Här är nästan alla hus permanent boende nu, och väldigt många nya hus har byggts.
Dundrandet förs över vattnet och studsar upp på land. Därför låter det som de står i trädgården och skjuter. Där i ligger problemet, problemet som ingen tog reda på eller brydde sig om. Någon eller några har tagit sig rätten att tillåta detta, och bestämma att vi ska leva i denna plåga.
Häromdagen när jag stod på tomten och tittade på havsörnen så kom det en missil flygande över huset för att sedan svänga tvärt mot skjutfältet. Jag blev faktiskt riktigt rädd! Vilka garantier finns att den inte dimper ner i vårt hus?
Ni kan kanske tänka er själva om någon ställer sig i eran trädgård eller utanför hyreshus och skjuter kulspruta, kanon, granater och bomber.
En del som bor här har fått schema över skjutningar av militären för att kunna resa bort i tid med hunden när det ska skjutas. Är det verkligen meningen att folk ska leva under dessa premisser?
Jag vet hur världsbilden ser ut, det behöver ingen förklara. Men det ursäktar inte att så många ska leva i ett ”krig” utan krig. Allt är inte som förr, vi är väldigt många som faktiskt bor runtomkring skjutfältet nu.
Vi ber om att något görs, för detta är fruktansvärt att leva i. Brittis Benzler och Peter Barnard, tack för att ni vågar sticka ut hakan i detta känsliga ämne, och tack för att ni försöker göra något.