”Jämlikhet förutsätter betydande förtryck och kontroll. De starka måste förhindras att sticka upp och ta för sig. Vilket har lett till ekonomisk stagnation och allmän fattigdom”
(Wera Svensson citerad i Haimdagar om nazismen).
I början av 1970-talet ansåg de rikaste 10 procenten att jämlikheten gått på tok för långt i Sverige. De ägde nu bara lika mycket som halva befolkningen! Sedan dess ökar ojämlikheten, nu snabbast i Europa.
Ett orättvist samhälle föder psykisk ohälsa och kränkta individer som i missriktad besvikelse jagar syndabockar. Då hjälper inget tal om att ”öppna era hjärtan” eftersom dessa hjärtan kopplas till högst olika feta plånböcker.
Nyligen publicerade Konjunkturinstitutet (KI) sin årliga rapport om löneutvecklingen i Sverige. Liksom förra året konstaterar KI att lönerna ökat långsammare än produktiviteten. I klartext betyder det att trots högkonjunkturen har de som arbetar fått en allt mindre del av det de producerat.
Sedan 1960 har produktiviteten ökat med över 300 procent. Detta innebär att det måste vara en avancerad ”felräkning” att nu motivera höjd pensionsålder med förmåga att betala pensionerna till en åldrande befolkning. Även om denna mer än fördubblats skulle produktivitetsökningen som synes kunna motivera sänkt pensionsålder
Varför ökar då ojämlikheten? Ja, den fackliga organisationsgraden har gått ner i stora delar av världen. I USA är bara var tionde anställd med i en fackförening, en halvering sedan början av 80-talet. I Sverige har LO tappat över en halv miljon medlemmar sedan senaste sekelskiftet. Inom LO-yrken är endast 59 procent fackligt organiserade varav en tredjedel stöder SD.
I många länder har facket aktivt bidragit till att hålla nere löner och försämra arbetsvillkor för att skydde ”de egna” företagens konkurrenskraft i förhållande till andra länders. För att rädda de egna jobben har fackföreningar hållit tillbaka sina lönekrav vilket bara lett till högre vinster för eliten, ökad ojämlikhet samt ofta växande extremhöger
En allt större del av det ekonomiska värdet som skapas går alltså till ett fåtal familjer som blir osannolikt rika och arbetarna får en krympande del av nationalinkomsterna. Världens åtta rikaste äger idag mer än den fattiga hälften av världens befolkning.
De som anklagar demonstranter i Frankrike, Chile, Libanon och Ecuador för våldsamhet måste fråga sig hur länge eliten kan kapa åt sig allt större del av vinsterna utan att de som drabbas gör uppror?