Insändare: Tankar kring vården av min mamma

Att leva med Alzheimers sjukdom i familjen är oerhört svårt. Hur svårt är omöjligt att föreställa sig för någon som inte upplevt det själv. Min mamma insjuknade för cirka 8 år sedan. Då vi i familjen såg att hon började bli sämre försökte vi se in i en framtid då mamma skulle försvinna längre och längre bort från oss. Den uppgift vi hade var att kärleksfullt leda mamma in i ett okänt mörker och hoppas på att hon skulle kunna få ett så värdigt slut på sitt liv som möjligt.
Vi kämpade för att behålla henne hemma så länge det bara gick, men till slut blev det omöjligt och mamma fick flytta in på ett demensboende på Fältgatan i Visby. Det kändes lugnande att mamma nu var i god vård och vi skulle förhoppningsvis kunna få pusta ut efter några verkligt tuffa år.

Men det var här som det hela utvecklade sig på ett för oss helt oväntat sätt. Mamma klarade inte av ett boende med många patienter och liten personalstyrka. Som många andra Alzheimersjuka blev hon orolig, började vandra runt och blev också aggressiv. Hon ansågs vara en fara för såväl sig själv som personal och de andra boende. Vi informerades om att mamma var så aggressiv att hon skulle flyttas till psykiatriska kliniken i polisbil. Det var en fruktansvärd känsla för oss.

Nu följde en svår tid. Mamma var kraftigt medicinerad, ramlade ofta och var blåslagen när vi besökte henne. Efter cirka 5 veckor på psyket, där personalen gjorde ett bra jobb, fick mamma ett så kallat tillfälligt boende med egen personal i en lugn miljö. Flytten översteg alla förväntningar: efter hand kom förmågan att gå, äta själv och även talet tillbaka. Hon är i nuläget harmonisk och möter ofta oss med ett leende då vi hälsar på. Hoppet om ett värdigt slut för mamma kom tillbaka.

MEN! Efter 18 månader ska nu det tillfälliga boendet upphöra. Av besparingsskäl anser tjänstemän och politiker att det är för dyrt för regionen. Mamma ska flyttas tillbaka till ett gruppboende med liten personalstyrka och många boende. Att hon inte längre är aggressiv och utåtagerande anses rättfärdiga att hon kan anpassas till ett gruppboende. Vår uppfattning är att mamma mår relativt bra just nu på grund av sin boendelösning, en lösning som nu är hotad.
Min pappa Börje Karlsson har redan i flera insändare lyft problemet med att det inte finns anpassade boenden för dementa i mammas situation. Kanske är det dags att regionen ser över behovet av särskilda demensboenden. Även beslutsfattarna blir ju så småningom gamla och vill ha ett värdigt avslut på sitt liv.