Under sommaren har flera insändare i GA berört vattenfrågan och hanteringen av vattnet som tränger upp i brotten som drivs av Cementa och Nordkalk, senast den 2 augusti i ett mycket välformulerat inlägg av Otto Trobäck.
Vattenbristen på Gotland är allvarlig och eskalerande. Det råder bevattningsförbud under allt längre perioder på ön med allvarliga konsekvenser för privatpersoner, bönder, näringsidkare och offentlig verksamhet.
Samtidigt tillåts Cementa och Nordkalk pumpa ut grundvatten i Östersjön. När det är bevattningsförbud och vi övriga uppmanas spara vatten.
Hur väljer man då att möta det akuta behovet av dricksvatten? Jo, genom att bygga avsaltningsanläggningar på flera platser på ön. Regionen stoltserar med att man är först i landet med bräckvattenanläggningen i Herrvik. Och fler ska följa. Men att bygga den typen av anläggningar kostar mycket pengar och avsaltning av vatten från östersjön är inte en effektiv metod att skapa dricksvatten med dom förutsättningar som finns.
Så hur kommer det sig att man tillåter utpumpning av enorma mängder färskvatten från kalkbrotten, till exempel i Sliteviken, samtidigt som man bygger en anläggning någon mil söderut för att pumpa upp bräckvatten och avsalta det?
Är det okunskap, dåligt ledarskap, resursslöseri, feghet, Teknikförvaltningens lekstuga eller vad?
Som fastighetsägare på Gotland och prenumerant på GA häpnar jag över att ingen journalist tar tag i denna fråga för att klargöra situationen och skapa en förändring. Varför händer inget?