Vatten är en av våra viktigaste naturtillgångar – så långt är alla överens, även på Gotland. Samtidigt som man utan invändningar finner det helt i sin ordning att stenindustrin även fortsättningsvis förbrukar vårt grundvatten, planerar man för alltmer bräckvatten i det kommunala vattensystemet. Man kan rentav komma att behöva ett transportband av 30 lastbilar per dygn för att forsla avsaltat havsvatten till Visby. För detta krävs omfattande investeringar som givetvis kommer att belasta öns skattebetalare, inte stenindustrin. Hur enskilda brunnar ska räddas är oklart.
Att stenindustri på Gotland skulle vara mer klimatvänlig än på andra håll är en önskedröm. Ön är liten, men har i mer än hundra år urholkat sitt fundament för minimal ersättning, gränsen är nu nådd.
Den så kallade Miljödomstolen har låtit sig övertygas av stenindustrins konsulter. Dessa anser till exempel att Tingstäde träsk främst fylls på av regnvatten, och att det därför inte är någon risk att låta Heidelberg Cement utöka sin brytning ytterligare 20 år framåt.
Samtidigt konstaterar Tekniska nämnden att klimatvariationerna medfört allt fler torra, varma somrar med minskad nederbörd, och att öborna även fortsättningsvis måste vara ytterst sparsamma med vatten.
Även konsulterade experter kan ha fel – det är mänskligt att fela. Om Gotland framledes står helt utan färskvatten, vem tar då notan? Knappast staten eller stenindustrin.
Gotland har snart 60 000 invånare, och man hoppas på fler. De bistra fakta vi har att förhålla oss till är då att ställa alla öbors framtid mot en industri, som på Gotland enligt egna siffror i dag sysselsätter långt under 1000 personer, entreprenörer inräknade. Med framtidens teknik torde det knappast bli fler. Många känslor blir inblandade, alla har rätt till sin åsikt men våra val blir våra ungdomars framtid. Verkligheten är inte alltid bekväm.
Odlare brukar jorden, stenindustrin förbrukar den. Den gotländska kalkstenen är klassad som riksintresse – öborna är det inte.
Vem bryr sig?