Replik på Susanne Bjergegaard Petterssons SBP insändare ”Stenbrottens vatten är inte bortglömt”.
Insändare:
SBP betonar att det inte är Regionen som givit kalkindustrin lov att bryta kalk på ön och därmed även lov att pumpa cirka fyra miljoner kubikmeter/år vatten från kalkbrotten ut i Östersjön. Ingen har heller beskyllt Regionen för detta.
Problemet är att Regionen inte utnyttjar denna jättekvantitet sötvatten för framställning av dricksvatten i konventionella vattenverk med enkel och robust teknik. I stället använder man den mycket dyrbara och störningskänsliga metoden med avsaltning av östersjövatten genom membranfiltrering. Ingen vore säkert gladare än kalkindustrin om Regionen tog hand om detta länshållningsvatten, då utpumpningen kostar industrin stora pengar årligen.
SBP invänder också att länshållningsvattnet måste renas för att kunna användas som dricksvatten. Hon påstår också att ”troligen måste membranfiltrering användas”. Vad föranleder denna gissning?
I Sverige finns inget vattenverk där man använder sig av membranfiltrering för att rena ett sött råvatten till dricksvatten. Uttalandet indikerar att Regionen inte ens har gjort de mest elementära analyser och undersökningar av länshållningsvattnet. Ett enkelt reningsförsök i laboratorieskala följt av ett lite större försök i halvskala (kan utföras av konsultbolag i VA-branschen) skulle till en i sammanhanget blygsam kostnad klarställa hur den tillgängliga råvattenresursen bäst behandlas med enkel, beprövad och kostnadseffektiv teknik.
Senare i insändaren skärper SBP sitt uttalande och påstår att vattenverk med dyrbar och känslig membranfiltrering måste byggas om man vill utnyttja länshållningsvattnet. Det är enligt min mening ett högst oprofessionellt uttalande av en VA-chef och avsett att vilseleda läsarna. Självfallet måste vattenverk byggas, men sannolikt inte av den typ som SBP antyder. Självfallet måste också ledningsnätet på ön kompletteras/renoveras långsiktigt.
Regionens nuvarande arbetsplan förefaller för närvarande vara att ta en arbets- och kompetensmässig enkel genväg och välja en störningskänslig och dyrbar teknik med membranfiltrering, vilket ger ett milt sagt trist och mycket dyrt dricksvatten som resultat.
Regionen borde därför omgående överge nuvarande synsätt och i stället arbeta för en långsiktig lösning av vattenförsörjningen genom att utnyttja öns befintliga sötvattensresurser på ett hållbart, miljömässigt riktigt och kostnadseffektivt sätt.
Det är hög tid att Regionen tänker om i frågan om Gotlands vattenförsörjning.