I måndagens Allehanda kunde vi läsa att branschföreningen Svenskt Vatten nästa år kommer att arrangera sin nationella dricksvattenkonferens på Gotland. Givetvis är en av anledningarna till detta att just dricksvattnet är en ödesfråga för vår ö. 
Och ingen har väl undgått de oräkneliga (och antagligen dyrköpta) kampanjerna, med gulliga maskotar och klistermärken på kranarna, som året om uppmanar gotlänningarna att spara på sitt vatten, och att rädslas konsekvenserna av de alltför låga vattenbestånden.

Och visst – de menar väl, och det är såklart bra om vi alla kan använda regnvatten till våra rabatter. Men något i det här resonemanget läcker. Låt oss för en kort stund lyfta blicken och ta en titt på elefanten i rummet, de riktiga bovarna i vattendramat. 

 

Det verkar onekligen som om sommargotlänningarna missat de vänliga informationskampanjerna om att spara på vattnet – eller är det kanske just spara på vattnet de försöker göra: i de egna poolerna. Bara förra året beviljades ett relativt stort antal bygglov för att anlägga pool på ön. Hur är det försvarbart att Regionen tillåter anläggande och ägande av pooler samtidigt som de moraliserar över att gotlänningar vattnar tomaterna eller badar badkar?
Också kalkjättarna – Cementa, Nordkalk och SMA Minerals – verkar ha missat de små klistermärkena vid kranen. Inte nog med att de ständigt växande hålen i vår vackra ö utarmar grundvattnet – dessutom använder industrin oerhörda mängder fullgott sötvatten i sina nedkylningsprocesser.
Och tack, men nej tack; vi undanber oss fantasilösningar som att importera vatten från fastlandet för att säkerställa den fortsatta exploateringen av vår ö och vårt kalk. 

Mitt förslag: Om vi gör oss av med cementindustrin och kapar turismen ska vi nog se att vi gotlänningar ska kunna vattna rabatten med gott samvete, och att barnen ska få ha något i kranen även när de blivit vuxna.