Skolan på Gotland ska spara 26 miljoner. Rektorer pratar om att det kan handla om fler håltimmar, minskad personal och att dra in på framförallt de resurser som finns där för de som har störst problem med att klara skolan. För att säkra framtiden behöver vi satsa nu var det någon som sa. Och inget kan vara mer sant för den svenska skolan.
Har du varit i en skola de senaste åren? Läst några nyheter om gängkriminella? Om tjejers utsatthet för sexuella trakasserier? Läst om sambanden? Det finns en åtgärd som har den största effekten på både individ och samhälle – det är att klara skolan. Det är en skyddande åtgärd som innebär att eleven inte bara har en större chans att ta sig vidare till högre studier och arbetsmarknad utan också den enskilt största faktorn för att minska risken att hamna i kriminalitet, i utanförskap, lida av psykisk ohälsa och hamna i missbruk. Dessutom är skolan en skyddsfaktor på så vis att vuxna kan agera på oro för att ett barn far illa i hemmet eller riskerar att hamna på glid. Ändå är det där vi ska spara in. Men frågan är hur mycket kan man spara in? Och hur stora konsekvenserna blir. Det som framförallt kostar i en skola är arbetskraft, lärare och annan skolpersonal. Det är alltså det skolorna ska dra in på. Färre vuxna i en skola. Färre lärare.
Ingvar Nilsson, nationalekonom som studerat vad utanförskap kostar i över 40 år, har visat att en gängkriminell kille under 15 års tid kostar samhället 24 miljoner kronor. En kille som växer upp och sedan misshandlar sin partner (med barn i hemmet) kostar samhället ungefär 10 miljoner kronor (inräknat både partnerns skador och hans belastning på samhället). Utöver det kostar en våldtäkt från 1 miljon kronor till 13 miljoner kronor. Och då är det endast de ekonomiska kostnaderna. Då har vi inte ens räknat in personligt lidande, rädsla och indirekta effekter på nästa generation. Att få ordning på en högstadiekille som hamnat på glid skulle kunna innebära en kostnad på 300 000 kronor för att få honom på rätt köl enligt samma beräkning. You do the math.
Med allt vi vet är det nog snarare så att vi behöver räkna på vad investeringarna blir istället för kostnaderna. Alltså vad det kostar att investera i våldsförebyggande åtgärder, såsom en trygg och lärande skola, såsom tidiga insatser, fler vuxna som kan se, uppmärksamma och agera och satsa på jämställdhet som vi vet motverkar våld i nära relationer, istället för att behöva lägga alla kostnader på att så småningom släcka bränder. Tänk när politiker är modiga nog att våga lägga långsiktiga ekonomiska planer (som sträcker sig längre än de fyra åren tills nästa val) och som ligger kvar oavsett partipolitik eftersom vi VET att skolan är en sådan skyddande faktor. Och tänk när vi väljare är mogna nog att våga rösta på dem som vågar tänka investering istället för kostnad. Då kanske vi inte behöver stå inför valet att minska kostnaderna kortsiktigt med vetskap om att vi samtidigt kommer öka dem långsiktigt.