Jag har väl egentligen aldrig tänkt så förut i hela mitt liv, utan levt med tanken att det aldrig är fel att dela med sig, för det kan alltid hjälpa någon och det är viktigare än något annat.
Nu börjar jag förstå att det är för att jag inte har varit svag förut. Eller, inte på länge. Inte som nu. Kukåret 2023. När jag fick ledgångsreumatism. Och blev så jävla svag och ynklig.
Det passar väl inte min självbild, antar jag. Att vara svag. Och jag vill inte att folk i allmänhet ska veta att jag är svag och ynklig. Jag vill heller inte bli sammankopplad med epiteten svag och ynklig därför att jag inte är det hela tiden. Det är vissa dagar och perioder. Som smärtorna är värre och som hjärnan inte orkar hålla sig ljus.
De flesta har en vag uppfattning om vad reumatism är och det hade jag också innan jag själv fick skiten. Nu vet jag att reumatism är ungefär så som man föreställer sig helvetet. Vissa dagar. Skärselden liksom. Där smärtan plågar en, torterar en tills all kraft och alla ljusa tankar liksom lämnar vraket som är ens kropp. Där framtiden liksom slutar att existera eftersom man inte orkar tänka på den, för att föreställa sig en enda lång framtid fylld av smärta, det kan man liksom inte. Så man måste ta en dag i taget. Vara glad för de dagar som inte gör ont. Jag fick fyra smärtfria veckor det här året. 4 av 52 veckor. Man får då sannerligen lära sig att glädjas åt det lilla.
I mina ljusare stunder tänker jag att jag ändå lär mig viktiga saker av det här. Carpe diem, till exempel. Jävlar vilket skimmer de smärtfria dagarna får. Vad tacksam man är då. Men jag kan tycka att det är orättvist också. Jag hade kanske hoppats på att livet skulle vara lite enklare. Det gör vi väl allihopa nu och då. För alla lider ju ibland. Det är min finaste tröst och det bevisar ju bara att min ursprungliga tanke om att alltid vara öppen om när livet är skit eftersom det alltid kan trösta någon och få den att känna sig mindre ensam, stämmer.
Så nu vet ni, alla ni andra som kämpar med livslusten och framtidstron. Ni är inte ensamma. Vi är fler som kämpar och någonstans tror jag ändå att vi klarar oss igenom det här också. Vi kör på bara. Man far spark si själv ei rövi u upp u ränn igen, helt enkelt. Något annat alternativ finns ju inte.