I ett tappert försök dagarna före jul låtsade jag att allt var som förr. Som tidigare jular.
Satte igång något som skulle likna julstädning. Planerade utflykt med såg för att avverka julgran. Tittade till mina fiskenät för den årliga fångsten av lax att grava. Bar in ved i gårdsbastun så att den skulle hinna torka till badet kvällen före julafton. Sillinläggningar, fikon, skinka...
Men så blev det inte. Vemodet, saknaden är ännu för ny och obearbetad. Så just nu, dan före julafton, råder fortsatt oreda med en del skit kvar i vrårna, ingen julgran, ingen torr ved, men tack och lov offentligt onsdagsbad i bastun i hamnen, inga fikon... Dock hyfsad egen senapssill och någorlunda ätbar färdigkokt upptinad skinka. Och eget tillverkat julgodis.
Och det verkar vara snö på gång!
Tidningens förstasida. Panik kring det traditionella julbordet, brist på ansjovis i affärerna. Ingen ansjovis, ingen Janssons frestelse. Själv kan jag stå över frestelsen, men inte ansjovisen. Och den ska vara hel så att jag kan rensa den direkt på tallriken. Men det fanns bara filéer i affären och det är ju inte riktigt samma sak. På internet raketsteg priset på en burk ansjovis till 500 kronor!
Så jag var glad för mina filéer.
Den gotländska ”Jönssonligan” slog till mot tre butiker på Östercentrum. Tre män packade stöldgods för 90 000 kronor i tre stora resväskor, beställde en taxi och åkte 300 meter till busstationen, där en kumpan väntade och tog hand om bytet.
Två män dömdes till fängelse, en till skyddstillsyn.
Pekka, tuppen, kom dan före julafton hem med blodig näbb, slokande kam och ordentligt tilltufsad fjäderdräkt. Efter en hel del lock och pock fick jag veta att han förälskat sig i en av trädgårdens fasanhönor och fått stryk av, jag citerar: ”Minst sextisjutton fasantuppar!”.
Han blev inte glad igen förrän jag lovade honom en ny plastkam att kamma sin slokande kam med i julklapp.
Jag har inte varit beredd på att plötsligt leva ensam. Inte ens tänkt tanken. Visst, jag har levt ensam förr, men inte på det här viset. Jag tänker ofta att meningen med livet borde vara att alla dör i tur och ordning. Till exempel morgonen efter 85-årskalaset. Samma för alla, utan undantag. Ingen ångest, ingen förtvivlan. Då hade jag nu haft drygt två år kvar att leva och min Eva nästan nio.
Det hade varit mera rättvist.
Önskar er alla ett gott nytt år!
För visst blir det bättre igen?