Det finns ett väldigt roligt klipp från "Hellenius hörna" där David Hellenius öppnar dörren till en loge/omklädningsrum. Där sitter Henrik Dorsin och berättar skakad och utmattad för Hellenius om allt han har fått utstå de senaste timmarna.
Han har tvingats sylta, safta, koka glögg och sitter nu och stickar på en tröja! Sedan filmas Ernst Kirchsteiger, med vilken det visar sig att Henrik delar loge. Klippet avslutas med att Dorsin ilsket slår en plåt med perfekta bullar ur händerna på den glada, trallande Ernst.
Min son har fått en ny idol, vilken råkar vara just Ernst Kirchsteiger. Min son, som förra året önskade sig "nål, tråd och tyg" och detta år har "tovningsredskap" på önskelistan, har sannerligen hittat hem framför "Jul med Ernst". Sitter hänförd medan Ernst förvandlar två halmkransar till en tveksam ljusstake, plockar björnmossa och viker pappersstjärnor. Tjatar ivrigt om att vi ska göra likadana saker.
Men det blir inte särskilt mycket gjort sedan flygturen jag tog i måndags. Ute på eftermiddagspromenad med hunden, skuttade jag glatt ut på en "ren" asfalt som jag trodde var torr, det var ju plusgrader.
Sedan hände det som i en film skulle ha visats i slowmotion. Benen flög rakt upp i luften och jag skrek rakt ut. Hann i fallet tänka "åh nej, inte nacken" eftersom jag haft krångel med nacken i ett år nu. Sedan föll jag, som i etapper. DUNK, när höfterna slog i asfalten. DUNK när skulderbladen slog i. DUNK när bakhuvudet slog i. Sedan tänkte jag inte mer än "nu dör jag". Aldrig tidigare i mitt liv har jag slagit mig så mycket.
Glasögonen hann slå upp ett sår på kinden innan de flög all världens väg. Händerna började blöda av det hånfulla gruset som inte hade hjälpt mina skosulor två sekunder tidigare. Huvudet snurrade, kroppen skrek. Jag grät högljutt och hulkande. Ingen hörde.
Såhär tre dagar senare gör det ont till och med om jag skrattar, vilket jag som tur är inte har särskilt många anledningar att göra. Allting gör ont, faktiskt. Men jag är ändå, i den kroppsliga misären, glad att huvudet höll. Det är ju helt otroligt att det kan hålla.
Jag ser klippet med Dorsin och Kirchsteiger några gånger om dagen nu. Det är så skönt att se Dorsin ilsket slå bullplåten ur händerna på den lyckligt julpysslande Ernst. Jag klarar ju knappt av att lyfta armarna. Man jag har åtminstone lärt mig att, stillsamt, vika stjärnor i papper.
Så att vi har något att göra, lillpojken och jag, medan vi väntar på julen och på att min kropp ska bli funktionsduglig igen.