Franska trion såg vi på Jazzklubben på Munken och det var så fullt att vi tvingades stå upp hela kvällen, vilket jag absolut egentligen inte orkade. Jag hade ledgångsreumatism utan att veta om det då, så jag uthärdade. Det är nog ändå många år kvar tills jag någonsin kommer att drista mig till att be om en stol på grund av reumatismen, det är det. Så jag stod och lutade mig mot min man framför Matti Ollikainen som jag är så fascinerad av. Matti Ollikainen som har ett uttryckssätt som ingen annan.
Även på Moonica Mac och Amanda Bergman med sitt Amason på Grå gåsen i somras, stod jag upp i många timmar. Det orkade jag förstås absolut egentligen inte alls, men jag gjorde det ändå för man vill ju verka normal. Normal inför det absolut finaste Sverige har i sångerskeväg.
Dottern åkte på sin första arenakonsert och valde då att se Roger Waters. Hon gick med i ett band i år också, dottern och jag fick således den stora ynnesten att stå framför scener och se på henne med helt andra ögon än de gamla trötta mammaögonen. Alla andra får ursäkta, men stunderna framför hennes och bandets scener har varit årets bästa. Då de var förband åt Orups son, eller Tjuvjakt som hans hiphopkollektiv heter, fick jag sätta på mig väst och agera publikvärd på konserten för ungdomar. Aldrig har jag väl känt mig så gammal och aldrig så stolt. Orups son var också helt okej duktig, men inte mycket mäter sig med Bones of typhon.
Och Wall of sound gjorde återkomst. Som vi väntat och längtat. I den mörkaste av reumatismdimmor stapplade jag mig upp i tornet och runt i något som förhoppningsvis liknade dans. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som gör Wall of sound så magiskt. Det är väldigt duktiga musiker som spelar väldigt bra låtar, helt enkelt. Men det är också något extra som gör att det känns som en kram när man vinglat sig uppför den där trappan och upp i tornet. Kanske är det historiens vingslag man hör, eller så är det helt enkelt klubbvärdarna Erik och Helena som lyckas skapa den där stämningen.
2023 har varit ett skitår i det stora hela, men musikmässigt ljuvt. Musikåren på Gotland är ofta det. Öns alla musiker och arrangörer ska ha stort tack för allt ni gör. För att ni låter dimmorna lätta och låter en glömma alla bekymmer med jämna mellanrum. Gott nytt år!