Vi är i den åldern nu. Där faktiskt hälften av oss ska bryta upp och börja om. Vissa lämnar. Andra blir lämnade. Det är inte vackert. Det är gråt och depressioner och tvivel och hopplöshet och ledsna barn och dåligt med pengar och hjärtan som krossas tusenfalt. Och vi som inte har skilt oss ännu tittar skrämt på och säger till varandra att "låt oss aldrig skiljas". Men så kan man ju aldrig säga. Man kan inte lova. För inget vet vart livet ska ta en någonstans.
Men man kan ju försöka att ta lärdom. Jag träffade en vän som valde att lämna sitt äktenskap efter att partnern blivit sjuk. Relationen höll inte för bördan av sjukdomen. Och jag tänker på det så mycket, eftersom jag själv blev sjuk förra året, reumatiskt sjuk. Att inte ta min partners kärlek för given. Att försöka kompensera för allt han måste steppa in och göra, när jag inte har förmågan. Som tvätten. Eller att öppna olika saker.
Hej och hå, kan du älska mig ändå, som Marie och Josefin sjöng så fint. Hej och hå kan du älska mig fast du numera får öppna alla förpackningar som dyker upp på vårt livs gemensamma stig? Kan du älska mig fast jag måste ligga helt still vissa dagar och låta inflammationerna i min kropp få en paus? Kan du älska mig även de dagar jag strugglar med min framtidstro och min oro? Det är liksom bara att hoppas.
Aldrig fylls jag förresten av så mycket ödmjukhet och respekt som när jag ser föräldrar som skiljer sig. De skilda föräldrarna på utvecklingssamtalen och föräldramötena och skolavslutningarna, som oavsett stadium i separationen, dyker upp tillsammans, sitter tillsammans och är tillsammans för sitt barns skull. Som samtalar lågmält och skils åt efteråt. Ibland är det glänsande ögon man ser och man förstår att tårarna kommer att svämma över i samma sekund som bilen nås. Vilka jävla hjältar de är, de där föräldrarna.
Som ju egentligen bara vill lägga sig ner och dö, som man ju vill när man fått sitt hjärta och sin framtidstro krossad. Men som ändå går upp varenda jäkla morgon och fixar mackor åt barnen, tar sig till jobbet, kämpar för att få relationen till den andra föräldern att fungera, trots all jävla skit som har runnit under broarna. Som liksom går på ren kärlek och ren respekt. Kärlek för barnen, ovillkorlig, okuvlig. Respekt för personen man delar dem med. Det är så jävla fint.
Min ödmjuka beundran har alla ni på Alla hjärtans dag på onsdag. Och det kommer att bli bra igen, allting.