Att jag inte längre är i ungdomsåren har jag förlikat mig med. Då jag visste det mesta, gled runt i vit Miami Vice-kavaj och behövde kikare för att se den framtid som är nutid nu.
Det är okej, jag saknar egentligen varken min Fruit of the Loom-t-shirt eller min första bil, en vit VW-bagge som axade från noll till hundra på åttio dagar.
Allt har sin tid och dagarna går, men att inte alltid vara mitt i livet, den insikten tar emot. Ett tag tänkte jag att jag aldrig ska bli gammal men till slut har jag förstått att jag nog inte har något val.
Jag är helt enkelt på väg dit, vad nu ”gammal” betyder.
Jo, jag vet, några av er ler åt det här, ungefär som jag ler åt dem som är trettio och tycker att tiden flåsar dem i nacken.
Jag har min nallebjörn kvar. Han heter Nalle och är sliten av kramar, hans gröna stickade tröja ser ut som på en lodis, den som var så fin när han kläddes på av mamma.
Han är en slags symbol för tidens obönhörliga gång.
Jag är ännu mitt i det, vältränad, relativt stark, lite skavanker som börjar kännas, ett hjärta som ibland går sin egen väg, som ett slags tecken på att något trots allt är i förändring.
Mamma kallade mig Gösta sista tiden, Gösta efter hennes sedan länge bortgångne bror. Pappa hade ont överallt och grät ofta i telefon när han ringde.
Han som var så stor, så stark. Hon som var så skärpt, så briljant.
Inget vet vi av vad som väntar, knappt vet vi något ens om det vi har. Och tur är väl det.
Mina föräldrar var så stolta över mig. Jag tyckte de var blåsta. En tid, för det där gick över. Nu beundrar jag dem för det de gjorde, känslor jag försöker föra över på barnen.
Det är upp till mig vilka minnen jag tar med mig, tanken på mor och far som fulla av kraft? Tanken på dem som brutna spillror? Jag väljer det vackra och livfulla.
Allt vi är med om lämnar sina spår; gator där jag lekt, tider av kris som strött sitt svarta sot, flickor och kvinnor som rört vid mitt hjärta, hud som snuddat hud en gång och värmen som alltid dröjer kvar.
Allt det där som är livet, det vi försöker leva.
Så länge tillhörde jag den generation som bara tog emot. Nu tillhör jag den som lämnar över.
Jag lämnar över lyckan i att släppa väder, att äta en kaviarknäcke och ta ett glas mjölk, att se in i ögonen på en ko, att känna doften av tallbarr, känna känslor vakna som du för alltid trodde tvinat, att höra isarna gå om våren