Folkhälsomyndigheten och regeringen har tyvärr gått från oklarhet till oklarhet när det gäller beskedet om reserestriktionerna. Först ett datum, sedan ett annat, sedan ingenting och frustrationen har spritt sig, i synnerhet på Gotland där i princip hela samhället hållit andan i väntan på att få veta.
Torsdagens besked att restriktionerna lättas var efterlängtat av många.
Coronakrisen har raserat mycket. Bara ett fåtal branscher har gynnats av pandemin, medan de allra flesta drabbats hårt eller mycket hårt. Men beskedet innebär inte att krisen på något sätt är över.
Vad som återstår är enormt mycket hårt arbete för att rädda det som räddas kan av företag som varit nära att gå under. Och oavsett resandet kommer vi tyvärr få se många ge upp när räkenskaperna gås igenom, när timmen är slagen att göra bokslut.
Samtidigt finns den andra sidan, de som fruktat just detta besked. Personal inom vården på Gotland intervjuades häromdagen, och bland många där var FHM:s besked i går inte vad man hoppats på. Oron för att smittan ska öka, för att vi inte ska räcka till, för att vår begränsade vårdapparat ska utsättas för ett tryck som inte går att hantera.
Jag väljer att sätta min tilltro till att myndigheterna vet vad de gör och att besluten är välgrundade. Samtidigt som jag vill att sommarens resande ska bli av, jag vill till exempel kunna ta med mina barn och hälsa på deras kusiner i Gävle, så vill jag inte bidra till ökad smittspridning.
Vårt företag, Gotlands Media, har också drabbats hårt av krisen. Vi har tidigare berättat hur vi tvingats permittera personal, och om hur vikande annonsförsäljning slagit mot oss.
Även för oss återstår oerhört hårt arbete. FHM:s besked innebär möjligen att vi kan rädda lite av sommarens intäkter, men det är inte så att vi som genom ett trollslag är på grön kvist. Vi kommer att leverera ett minusresultat i år, och vi får kämpa för att detta minus ska bli så litet som möjligt.
Därför har vi tvingats dra åt svångremmen överallt. Bland annat har vi tvingats dra in på allt inköpt externt material, vilket även inbegriper krönikor. Men trots att de inte längre får betalt har flera av krönikörerna i GT och GA valt att fortsätta skriva.
Beslutet är deras eget, vi har inte bett dem. De skriver för att de vill, av lojalitet mot tidningen, och för att de i flera fall känner ett ansvar mot sina läsare. För detta är jag tacksam.