Jag ser joggarna passera på vägen. De är många den här fantastiska sommaren och de flesta är gäster från fastlandet. Jag anar hur de resonerat inför den här första någorlunda ”fria” sommaren efter coronan:
”I sommar ska jag börja ett nytt och bättre liv!”
Och de motionerar. Raska promenader med musik i hörlurar. Långsamt joggande. Vinglig framfart på rullskidor. Och cyklister med böjda ryggar över lika böjda styren. Ett bättre sundare liv.
Men hur blir det när de kommer tillbaka hem till storstaden?
Jag skrev om sammanslutningen Covidförnekarna på Gotland, som på allvar påstår att någon corona aldrig funnits och därför vägrar de vaccinera sig. De demonstrerar med att anordna hemliga nattliga fester med dans och massor med sprit. Jag skrev:
”De förnekar säkert också Förintelsen och hävdar att jorden är platt. Korkade personer, unga som gamla, är det ingen idé att försöka diskutera med.
Låt dem hållas!”
Några kommentarer:
Fritjof: ”Bara för att du inte håller med dem, så behöver väl inte det betyda att de är korkade. De har bara en annan uppfattning.”
Lena P: ”Besserwisser!”
Jonna: ”En jättetrevlig fest! Du är säkert en gubbe på över 50 år och såna som du tycker nog att alla som inte tycker som du borde avrättas.”
Jag svarar: ”Ja, jag är över 50 år, till och med 82. Och jag tar tillbaka det där med ”korkade”. Jag borde istället skrivit ”livsfarligt naiva”.
Den här veckan ska jag göra en resa med min yngste son. Till Slite.
Vi ska även flacka omkring lite här och där på norra Gotland. Jag vill visa honom platser och berätta om händelser och personer som gjort mig till den person jag är idag.
Min son är född och uppvuxen i Stockholm och de gånger han kommit till Gotland har det mest blivit till södra ön och Burgsvik där jag haft mitt sommarviste och nu mitt dagliga liv. Men i själen är jag nog fortfarande nordergute.
Han vill besöka Fårö där han nog aldrig varit, han minns inte så noga. Jag ska också ta med honom till Fleringe och Groddagården där våra förfäder, de berömda Groddaspelmännen, en gång bodde. Släkten hoppades att jag skulle föra det musikaliska arvet vidare, men mer än en kort sejour som blockflöjtspelare i folkskolan blev det aldrig.
Men min son... han blev en speleman!
Du!
Idag, vid besöket på lasarettet, tog du ett beslut om din fortsatta behandling.
Kanske förkortar det ditt liv någon månad, men det dagliga livet blir lättare.
Vi lever.
bison.gotland@telia.com