Rederiet, SVT:s långkörare och enligt Jenny Persson världens bästa tv-serie. Men när hon visar den för barnen, skrattar.
Och jag förstod precis vad han menade för varje gång man hör dem så slungas man tillbaka på en sekund. Blir en 14-åring som kämpar med jazzbyxor, bärbara cd-spelare och killar som tar en på pattarna, på en högstadieskola där MTV ständigt står på och där just Red hot chili pepper hela tiden spelas. Det går liksom inte att höra om låtarna åldrats väl eller om bandet egentligen ens är något att ha. Melodierna bara ÄR, liksom. En del av ens nervsystem nästan.
Lite samma fenomen uppstår när man springer på folk från förr. Hur de aldrig åldras! Hon den där bitchen, aldrig kan hon bli något annat än en bitch i ens ögon. Och hur mycket än tiden härdar någon som ens unga hjärta en gång bankade för, så förblir de vackra i ens ögon! Stötte ihop med en "gammal goding" när dottern var med och sättet vi efteråt beskrev samma person på gav mig en rejält tankeställare. "En helt vanlig pappa i medelåldern, möjligtvis med ovanligt långt hår", sa hon, medan jag fortfarande såg en glittrande ung man.
Barnen skrattar åt gamla repriser av världens bästa tv-serie, Rederiet ("Seriöst mamma, namnen! Reidar! Joker! Uno!") och hånar högljutt intrigerna i Tre kronor när jag visar de starkaste klippen (Bimbos död!) på Youtube. När jag allvarligt sätter dem i soffan och deklarerar att de nu ska få se något som revolutionerade min egen ungdom, nämligen tv-serien Spung, tittar de snart på mig med tomma ögon och ber om att få gå till sina rum. Och fortsätta kolla på saker med relevans för deras levnad på riktigt.
O'boy, kaviar och hockeypulver är också sådana saker som det är svårt att veta vad man egentligen tycker om. Om det egentligen, rent objektivt, är så himla gott eller om det kanske rentav är äckligt? Det får vi aldrig veta, vi som formligen inhalerade det i unga år.
Av samma anledning är det intressant att nu ta del av de yngre generationernas tankar om Britney Spears. De har så många teorier och analyser att de nu ändrat även min och andra i min generations inställning till henne och hennes musik. De är så mycket snällare med henne än vad vi som växte upp jämsides med henne var. Det gör mig varm och glad att hon numera har fått nyanser andra än svart och vit.
Annat förblir dock för evigt vad de än gång varit. O'boy är skitgott. Red hot chili pepper är svinbra och gymnasiets snyggaste kille är gymnasiets snyggaste kille, till tidens slut.