Utanför river vinden högljutt i träden och känslan av att jag kommer att få äta upp det där jag sa häromdan om att 2022 har stor potential till att bli Det Bästa Året Någonsin bara växer. Varför säger man sådant högt? Kunde jag inte bara ha tänkt det lite stillsamt för mig själv?
Det är den där jäkla hundens fel, att jag plötsligt blivit någon slags optimist. Som har FÖRHOPPNINGAR och positiva tankar och allt det där. Innan jag hade hund skrev en läkare i min journal att jag hade en "nihilistisk inställning". Nu är det bara ett idel jäkla solsken.
Det var så mycket lättare att vara nihilist och pessimist. Att aldrig hoppas på något till exempel, fyller den stora funktionen i livet att man aldrig blir besviken. Tryggt och säkert. Men när man har en hund som man går ut med tre gånger om dagen och blir glad och pigg och fylld av endorfiner, så kan man bli så pass optimistisk att man bokar hotell och kväll på stan med sina bästa vänner i februari. Och blir jättejättebesviken när ett barn blir sjukt och man måste ställa in alltihop.
Sedan går man ut med hunden igen och endorfinerna fylls på och man kommer hem och bokar resor och köper konsertbiljetter och börjar yra om att det kommer att bli ETT VÄLDIGT BRA ÅR.
Ja och så invaderar Ryssland Ukraina. Och morsan börjar prata om det är dags att bunkra torrvaror, "men inga frysvaror ifall det blir mörkläggning" och säger "ja det vore väl konstigt om er generation inte fick känna av hur det är att leva i krigstid". Hon har, som ni förstår, ingen hund.
En morgon väcks jag ur en dröm som helt gått ut på att jag och alla jag känner, stått och dansat till E-types låt "Life". Optimismen har alltså spridit sig ända in i mitt undermedvetna för att ta över till och med mina drömmar i form av E-type. Jag blir givetvis övertygad om att det kommer att bli en OTROLIG dag!
Sen springer hundjäveln ifrån mig i skogen för två söta löptikars skull och jag får BÄRA hem honom för att komma därifrån. Besvikelse igen.
Men det tar sig givetvis igen. Efter nästa promenad i februarisolen har man glömt alla besvikelser och är tillbaka på E-type igen. Världen kan troligtvis gå under, jag kommer likväl att gå och tralla "True believer" i skogen och tänka att det kommer att ordna sig.
Hoppas jag slipper bli besviken den här gången.