Då när man i princip vaknade upp en morgon och hade fått två nya kroppsdelar i brösthöjd. Kroppsdelar både man själv och ens omgivning skulle förhålla sig till. Och hur man liksom själv fick förstå att det inte var kroppsdelar som direkt gick obemärkt förbi som man begåvats med och sedan försöka lista ut hur man skulle hantera dem.
Lite så är det när man vaknar upp en morgon och upptäcker de första gråa hårstråna. Eller när man plötsligt upptäcker att skrattrynkorna fastnat och blivit permanenta. Återigen står man där, med en kropp som känns annorlunda. Och återigen upptäcker man att den är okonventionell, för det är alltid den kvinnliga kroppen och självklart även det kvinnliga åldrandet. Och återigen måste man försöka hitta ett sätt att hantera det.
Varför var det ingen som berättade om chocken när man plötsligt upptäcker att kroppen har vänt? Från att alltid ha varit på väg FRAMÅT, växande, under utveckling, födande och allt det där. Så märker man plötsligt hur det går NERÅT. UTFÖR. Kroppen är inte längre på väg mot sin peak. Kroppen är på väg mot döden. Förbereder sig för döden. Fy fan. Varför sa ni inget om det här?!
Och folk tränar! För att de VILL, absolut inte för att kroppens vandring mot döden gjort sig påmind. Nej, de hävdar att det är av LUST!
Och folk skiljer sig! Och inte är det väl konstigt alls egentligen, för ungefär samtidigt som man vaknar upp med gråa hår och rynkor, vaknar man upp en dag med personen man delat hela sitt vuxna liv med och inser att även äktenskapet nått någon form av station. Behöver nödvändigtvis inte vara en ändstation, men en ladd-station då. När man inser att barnen vuxit upp och man blivit gamla och från och med nu måste man börja ta aktiva beslut och riktningar, inte bara kämpa på framåt, som man gärna gör under småbarnsåren. Och då gäller det ju att båda vill samma saker. Så det separeras och gås i äktenskapsrådgivning som aldrig förr och ingen pratar om det. Förrän efter sju öl runt kvart i två, hukande i skuggorna runt Stora torget. 40årskrisens mecka.
Och jag tycker faktiskt att ni kunde ha pratat lite mer om det här, ni som gick före. Eller så är det ingen ide att prata om det. 40-årskrisen kanske bara är en sån där grej som man måste ta sig igenom på ett eller annat sätt. Och den går i stort sett ut på att byta. Byta jobb, partner, kropp eller boende. Nått av det. Återstår att se vad det blir när man väl når fram.