En man som mördat ett femårigt barn kommer nu ut i samhället igen. Efter 20 års inkapacitering på rättspsykiatrisk avdelning är han nu en fri man. En fri man med ensam vårdnad av sin femåriga son. Hur kan vår regering prata om hur de gör allt de kan för att stoppa kriminella och mördare och samtidigt låta mördare få vårdnaden om barn?
2003, strax efter mordet på Anna Lindh, lyckas en man som sitter på låst avdelning få läkarna att släppa ut honom. Han har inspirerats av mordet på utrikesministern och enligt egen utsago säger röster i huvudet åt honom att mörda ett barn. Han går raka vägen ut, köper en kniv och går till en förskola. Där ska hela barngruppen precis gå in igen efter utomhuslek och den femåriga flicka som står längst bak i kön, Sabina, mördas av åtskilliga knivhugg.
Mannen blir dömd till rättspsykiatrisk vård. Under tiden där möter han en annan intagen som han får två barn med under årens lopp. Då den biologiska mamman är missbrukare placeras ett av barnen direkt. Det andra får mannen ensam vårdnad om när barnet är två år då mamman återfaller i missbruk. En man som nu, tre år senare, blir utskriven trots att flera läkare bedömer att det finns en återfallsrisk, får alltså ensam vårdnad om den femåriga sonen. Mannen vill nu inte ha någon kontakt alls med psykiatrin vilket gör det än svårare för myndigheter att ha insyn i livet för den femåriga pojken. Socialtjänsten ska ha skrivit att det vore ”praktiskt” att mannen får ensam vårdnad och de har heller inte lämnat in underlag till rätten om mannens bakgrund. Är det vad våra skyddande myndigheter ska ägna sig åt? Att se till vad som är ”praktiskt” när ett barns liv står på spel?
Redan för tio år sedan larmades det om ett systemfel. Det bestod i att män som mördar mamman till sina barn, ofta med barnen närvarande, inte automatiskt bli av med vårdnaden. I själva verket har fyra av tio fall där pappan mördat mamman kvar vårdnaden. Hur och på vilket sätt anser vi att det är förenligt med våra rättsprinciper och barnens rätt?
Jag hör hela tiden nya utspel kring hur gängkriminalitet ska stoppas och lagar ska ändras för att stoppa våldsspiraler och mord. Hur enkelt vore det inte att se till att den som mördar mamman till sina barn eller mördar någon annan inte får ha vårdnaden över något barn. Den är helt enkelt inte lämplig och ska därför per automatik bli av med vårdnaden. Att ha vårdnaden om barn är inte en rättighet. Det kommer med skyldigheter att alltid se till barnets bästa. Ändå anser man alltså i fyra av tio fall där pappan mördat, att han ska ha möjlighet att styra allt från skolval till möjligheten att hämta ut pass till barnet.
När tycker vi att barns värde är lika högt som gängkriminellas? Kring det området finns massor av kreativa förslag och lösningar kring hur kriminellas liv ska försvåras, hur de ska kontrolleras och hur de ska lagföras till långa straff. Men när det kommer till vårdnadsfrågan är det tydligen andra ljud i skällan. Då är det knappt en försvårande omständighet att pappan använd våld mot mamman eller barnen. Eller att en vårdnadshavare har ett aktivt missbruk. Hen kan ju fortfarande vara en toppenförälder! Hen måste bara ges lite frivilligt stöd och hjälp så ordnar det sig nog. Att barnperspektivet flög sin kos verkar inte bekymra. Av den anledningen har vi inte heller lagstiftning som tvingar vårdnadshavare att till exempel ta emot vård eller behandling. Låt oss kalla en spade för en spade: den som mördar ska automatiskt bli av med vårdnaden av sitt barn. Särskilt när han mördat mamman till barnen eller ett annat barn. Och den som missbrukar sin ställning genom att försumma, använda våld eller utsätta barnen eller den andra föräldern ska tvingas att ta emot insatser. Och om inte de är nog för att barnet ska vara tryggt och säkert så behöver samhället ta ytterligare steg för att nå dit. Och de stegen börjar med oss. Med dig och mig. Det börjar med oss som lever här sida vid sida och hur vi agerar vid oro för att ett barn far illa. Det börjar med förskolan som gör en orosanmälan, skolan som larmar, vårdcentralen som ställer frågor, socialtjänst som utreder och polis som uppmärksammar barnen i hemmen dit de skickats.
Tillsammans kan vi göra vad vi kan för att minska risken att barn försummas, utsätts och lever i skräck. Och för att de föräldrar som inte ska eller kan ta hand om barn inte heller gör det.