Jag satt och letade förra fredagen. Efter någon som kunde sätta ord på känslorna som ven i kroppen, precis som vinden ven utanför fönstret den dagen. Dagen då vi alla möttes av beskedet om Marie Nilsson Linds död.
Jag kunde inte hitta några ord. Kom mig inte för att kommentera under någon av de många artiklar som skrevs den dagen. Hon kändes mig för nära för att reduceras till en tramsig kommentar under en artikel.
Inte så att vi egentligen kände varandra. Men hon hörde tidigt av sig, vid begynnelsen av mitt krönikeskrivande och meddelade att hon läste mina ord och hejade på mig. Det kom små mejl ibland sen. Hon snålade inte på de innerliga superlativen.
Jag tror att vi är ganska många som har fått den enorma förmånen att känna oss sedda av Marie Nilsson Lind. Och att ha varit sedd av Marie, det lever man på sen. "Du är en donna med ord" skrev hon, urmodern och drottningen av just ord, till lilla, lilla mig i det sista mejlet.
Fan i helvete att jag drog ut på att skicka henne ett mail efter hennes älskades bortgång i slutet av december. Jag som sällan räds smärta och mörker, varför drog jag ut på det? Kanske blev det svårt till och med mig för mig att greppa vidden av hennes förluster. Vad skriver man liksom? Vilka ord tar man till inför det becksvarta mörkret?
Jag har tänkt mycket på samhällets kollektiva ansvar när någon inte orkar mer, den senaste veckan. Men också på allas rätt att bestämma själva, över liv och död. Jag tänker mig att Marie skulle vara nöjd åt de tankarna. Hela hennes livsgärning handlade ju om precis det. Att sätta ljus på de viktiga, stora frågorna och tankarna, om livet, sorgen och om att finnas där.
Det blev lite otippat hos Visbymäklarna som jag hittade orden jag ville åt. "Den moderna gotländska folksjälen har gått bort" skrev de på sin Facebooksida och exakt så är det. Den moderna gotländska folksjälen var hon och också vår varma famn. Minusgraderna runt hennes dödsdag blev symboliska. Gotland har blivit kallare.
"Kanske tillsammans så griper vi tiden
Vi famnar om ljuset och håller i dagen
Kanske lurar döden närmare gud
Vi tror allt fast vi inte vet
Liten Lena svävar såsom en ängel
Hon bjuder sin sorgman, dom dansar över ängen
Trasten galet kvittrar i trädet så stilla
Suckar om en evighet. Varför?"
För evigt nu/Ainbusk