”Jag bär regnbågsflaggan på jackan och väskan också, sedan dess. Sedan jag fattade vilken stor skillnad det kan göra för människor”, skriver Jenny Persson.
Jag noterade tidigt hur olika människor formulerar sig i förfrågningarna om att få hyra. De absolut flesta är detaljerade, ger utförlig information om vilka som kommer, vad de ska göra här och vilka behov de har. Sedan finns det de lite mer svävande gästerna och så vissa som är rakt undvikande. Ganska tidigt märkte jag att många av de där rakt undvikande var de homosexuella paren.
När jag sedan stått i min egen trädgård och pratat med människor som helt uppenbart varit älskande par, men som till varje pris försökt dölja det, fattade jag hur svårt det fortfarande är för hbtq-personer världen över att resa. Särskilt när man behöver hyra privat, vilket de allra flesta behöver, då hotellen ju endast är för samhällets övre skikt numera. Och jag stod inte ut med tanken på att vara en bidragande del till den stora osäkerhet och otrygghet som jag förstod ofta råder när hbtq-personer reser.
Så då satte jag upp en regnbågsflagga på huset. Ut mot vägen. Låt alla se. Låt alla förstå, att här är alla välkomna, här kan alla vara trygga. Jag la ut en bild på flaggan i vår annons också och sedan dess har många hbtq-personer kommit till vår stuga. Det är en sådan enorm skillnad i hyresförfrågningarna sedan jag la ut den där bilden. Nu får jag detaljerad information även från regnbågsfamiljerna som kommer. Glada tillrop. Och när vi väl möts är de öppna, lättade nästan.
Jag bär regnbågsflaggan på jackan och väskan också, sedan dess. Sedan jag fattade vilken stor skillnad det kan göra för människor, den där lilla, lilla signalen.
Gotland pride pågår för fullt på ön och imorgon är det prideparad. Det är också ett tillfälle för alla att visa att man finns där. Kanske för jobbarkompisen som är trans, dotterns kompis som är bög eller grannen som är lesbisk. Vi går runt i vår trygga mysiga heterobubbla och tror att det där är lugnt nu, homofobin är utrotad. Men så är det inte. Fortfarande finns det ungdomar som inte vågat berätta. Hyresgäster som anger att de är "kompisar" när de gör hyresförfrågningar. Äkta makar som aldrig håller varandra i hand när de vistas på offentliga platser. För fortfarande finns det hat. Och det krymper inte, det växer.
I morgon tågar jag stolt för en ungdom som inte orkar, inte vågar vara där. Men mycket stolt ska jag tåga i hens ställe och jag hoppas att många av er också dyker upp. 14.00 på Södertorg. Happy pride!