Dagens småbarnsföräldrar på färjan vet inte hur lyckliga de bör vara.
Inga trappor som småkidsen bara måste kravla upp och ner i.
Oavbrutet under hela resan!
Jag sitter på plats 7116 Z på 16:30-färjan till Nynäshamn. En del smått passerar, men de flesta nedknuffade i barnvagn och har somnat. Har barn ingen egen ilsket högljudd vilja nu för tiden?
Jag är på väg till ett sånt där småbarn. Siv, någon månad gammal, mitt åttonde barnbarn. Hon ska få ett lammskinn av mig, men det vet hon ännu inte.
Jag var också på väg för några veckor sen, men då gick det snett. Min plan om en längre resa, från Malmö norrut till Dalarna och på hemväg ett besök hos Siv i Stockholm. Men jag klarade det inte, jag mådde för dåligt.
Jag får fortfarande många mejl och telefonsamtal från personer som mist någon riktigt nära kär. En kvinna berättar att hennes man dog för drygt fem år sen.
– Jag sörjer honom fortfarande mycket, berättar hon.
En annan kvinna säger att det är viktigt att lära sig skilja på sorg och saknad. Sorgen är övergående, men saknaden kan vara mycket långvarig och smärtsam också den.
Bland passagerarna på färjan ser jag bara två med munskydd, ett ungt par. Har vi obekymrade rätt att inte vara det minsta rädda längre?
I förra krönikan efterlyste jag tips om en plats att flytta till, om jag nu skulle välja att göra det. Jag bara sonderar, förklarade jag. Jag fick ett tips, från Lasse i Garda, nybliven änkeman:
”Hej Bison, Gotland är ju ganska bra, men... jag skulle kunna tänka mig en flytt till Stekenjokk, en plats mellan Gäddede och Vilhelmina, 900 meter över havet. Rena kalfjället med en fantastisk utsikt”.
Får inte glömma bort att hälsa från Pekka, tuppen. Han har varit försvunnen en tid, men en morgon satt han på sin vanliga plats uppe på vitrinskåpet.
– Pravda! vrålade han när jag något sömndrucken kom ut i köket.
– Var har du varit?
– Jag har jagat iväg varenda rysk tupp. Tjugotusentrettifemton stycken.
– Menar du inte fasanerna?
– De är bara förklädda ryssar! Bör jag inte få en hjältemedalj?
Efter ihärdigt letande i mina gömmor hittade jag ett gammalt simborgarmärke. Pekka är mycket stolt.
Ofta spelar jag numera Leonard Cohen.
Ain't no cure for love.
Vi närmar oss Nynäshamn och äntligen hör jag ett ilsket skrikande barn. Lyckligt krypande fram och tillbaka på golvet vägrar barnet bli upplyft av sin pappa.
Jag känner igen skriket.
bison.gotland@telia.com