Hur vana törs vi bli? Det är nog den tanke jag tänker oftast just nu. Nu när det som vi trott att vi kunnat tro på inte längre är svårare att ljuga om än att säga att det är just lögn. Nu när åratal av klimatforskning sopas bort med ett ”fake-news”, när desinformation sprids så snabbt och enkelt och forskning, organisationer och myndigheter avfärdas med ”fake-news”. Just nu när det amerikanska valet står för dörren och tankegods som man aldrig tidigare ens trott var möjliga att uttala redan uttalas. Där den som kanske blir Amerikas näste president anklagar folkgrupper för att flå och äta sina husdjur och hävdar att det är deras gener som gör invandrare grovt brottsliga. Han pekar ut särskilda folkgrupper, demoniserar dem och menar att han ska använda militären (!) mot sina politiska meningsmotståndare. Vid förra presidentvalskampanjen (som Trump vann) blev fake-news något som myntades av just hans administration i ett försök att få riktig sanning att bli svajig. Att göra det som vi tror på, det som är sant till att vara lögn eller få oss att inte veta vad vi ska tro på. Då tänkte jag att den här dårskapen måste få ett slut. Det måste finnas tillräckligt många som fortfarande värderar och tror på det som är sant.
Efter det kom SD till makten (utan att sitta i regeringsställning) och vi fick bland annat vår andra vice talman (SD) som inte tror på evolutionen. Vi fick ett parti som just precis nu (och häng med nu för det är snurrigt!) kampanjar offentligt mot en organisation som arbetar mot antisemitism. Hur kan det vara möjligt för ett parti som så gärna vill tvätta bort sina nazistiska rötter undrar man kanske? Ja, eftersom SD inte blir välkomnade av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) just för att partiet inte bara grundades av nazister och rasister (då även Jimmie Åkesson anslöt sig till partiet) utan även i nutid har ledande politiker som gång på gång uttrycker sig rasistiskt och antisemitiskt. Men i den här tiden av fake-news så blir Sverigedemokraternas svar att gå ut offentligt i sina kanaler och smutskasta organisationen. Om man inte är med dom – så är man mot dom och då riskerar man konsekvenser. Som att man vill skicka in militär mot egna medborgare och skära ned (eller helt lägga ned) public service. Så hur vana törs vi bli?
Att Sverigedemokraterna dessutom haft trollkonton (och fortfarande har!) som ger sig på politiska meningsmotståndare och att de använder sina egna kommunikationskanaler för att svartmåla, smutskasta och håna enskilda personer – det är vad som händer i en tid där ingen säger stopp. Det är vad som händer när regeringen i och med Tidö-överenskommelsen väljer att titta bort när det största av partierna hänger ut enskilda medborgare, polariserar det offentliga samtalet genom att ställa grupper mot varandra, sprider nidbilder och rena lögner om vissa grupper och för fram en oerhört polariserande politik.
Vi kommer inte få det som i Amerika tänker vi kanske. Ingen här kommer prata om att vissa grupper äter sina husdjur. Möjligen inte. Å andra sidan har det redan förts fram att muslimer inte är människor, att judar aldrig kan bli svenskar, att invandringen är upphov till 100 procent(!) av våldet och att all kritik som riktas mot SD handlar om en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”. Så förflyttas gränser från det som är sant till det som är lögn. Från det som kan ena oss, få oss att kämpa för en bättre morgondag och känna hopp trots mörker runtomkring oss till att skapa än mer rädsla, än mer misstro mot varandra och därmed få oss att tro att det enda som kan säkra och trygga oss är den med hårdast tag som sätter upp murar mellan oss.
Men vet ni. Vi måste inte gå på det. Vi måste inte tro på lögnerna. Vi kan se igenom dom, hälsa på våra grannar, möta varandra med leenden och tilltro. Förstå att de allra allra flesta av oss vill samma sak: att våra basala behov av mat, värme, bostad och trygghet är mötta, att vi och vår familj mår bra, att vi får ingå i någon slags gemenskap, att vi känner meningsfullhet, att det finns ett skyddsnät som tar emot oss om vi behöver. Och då behöver vi varandra. Att kunna be grannen om hjälp när bilen inte startar, att få mötas genom att kämpa för samma sak, om det så är klimatet eller i hejaropen för ett lag, att vi får hjälp när vi behöver, men också att vi får hjälpa till när vi kan. Så har vi byggt det här landet, så har vi byggt möjligheten att klara oss på en ö utan fast förbindelse. Så kan vi välja att fortsätta. Alternativet – att vänja oss vid att sanning blir lögn och lögn blir sanning är så fruktansvärt mycket mer skrämmande.