Ännu en säsong av dejtingprogrammet Bachelorette har precis haft premiär. En kvinna ska förhoppningsvis hitta sin dröm-man bland de män som sökt sig till programmet. I det första avsnittet får vi se hur männen sitter samlade då en av dem kommenterar en kvinna som går förbi med att säga ”vilka jävla tuttar hon hade då, what the fuck mannen... såg ni vilka vattenmeloner hon hade? Man får bara ta med 40 kg hit, vad var det där? 60 kilo? I övervikt alltså. Hon betalade mycket för att komma hit alltså”.
När han, ihop med de andra männen, blir konfronterade med klippet skrattas det. De hade ju bara ”roligt tillsammans”. Ingen av männen säger något. Ingen säger att det inte är okej varken när det hände eller i diskussionen efteråt.
För visst är det så att det svåraste är att få män att säga till andra män. Och det börjar med svårigheten för pojkar att säga till andra pojkar.
Jag vet inte hur lång tid det pågått eller hur många killar och män som kommenterat och bedömt tjejers och kvinnors utseende och kroppar. Det verkar snarast vara en naturlag, så vanligt förekommande som det är. I skolkorridorer, på skolgården, i omklädningsrum, på läktarplats och på nätet i olika chattar där tjejers kroppar och utseende bedöms på skalor.
Jag har i mitt arbete mött högstadieelever runt om i hela Sverige. Under nästan tio års tid har tjejer berättat om hur killarna sätter betyg, kommenterar och bedömer deras utseende. Hur de lär sig förhålla sig till det och killar som bara skrattar med, aldrig säger ifrån eller står upp för en tjej.
Jag får en sån otrolig flashback när jag ser klippet. De här männen är e x a k t som de killar som satt på en bänk i min gymnasieskola och kommenterade våra bröst, rumpor, kroppar och utseenden. I tre år. Med garvande polare runtomkring. Det är 25 år sen. Både killarna och tjejerna tränas in i att bara acceptera och tolerera (och till och med skratta med) när killar bedömer, kommenterar och rangordnar tjejer. Och sen kollar de på tv. Och så ser de hur vuxna män gör EXAKT samma sak. Och de ser vad de andra männen gör runtomkring. De flinar, skrattar med eller är tysta. Hur var det nu, barn gör inte som vuxna säger utan hur de gör va?
Att män har så svårt att säga till andra män, särskilt när de kränker eller uttrycker sig sexistiskt och objektifierande, är en av anledningarna till att män fortsätter utsätta kvinnor och till att kvinnor fortsätter vara rädda runt män.
Män i grupp skulle kunna vara en räddning, där man vet att någon kommer säga ifrån. Nu är det istället en av både kvinnors och mäns största rädslor – att gå ensam eller hamna i en grupp med män. Rädsla för deras våldskapital. För sexualbrott. För att alla andra bara ska heja på eller vara tysta.
Det är precis det vi ser i programmet. En grupp med män där inte en enda av dem kan stå upp för en rimlig värdering. Inte en enda kan stå upp för en kvinna. Inte en enda. Och ännu en man som tycker att ”vi har kul tillsammans”. Kul som i att en kvinnas kropp både hånas och objektifieras. Fan va kul grabbarna har.
I efterspelet (där mannen med ”de roliga kommentarerna” åkte ut) skyller han kommentarerna på alkoholintaget. ”Prova att sitta i nio timmar och dricka champagne”, säger han.
Och visst har produktionsbolaget ett ansvar. Alltför ofta serveras stora mängder alkohol för att skapa bättre tv. Få ut mer av det som kan bli smaskiga klipp. Men var och en har också ett ansvar. Ett ansvar att säga nej tack, jag tar gärna vatten eller alkoholfritt. Och nej tack, jag vill inte vara ännu en man som skrattar, tittar bort eller tystnar när sexismen och objektifieringen av kvinnor sätter igång. Det ansvaret kommer ingen alkohol i världen att skölja bort.
Jag lider med kvinnan som ska hitta en dröm-man bland de män som vägrar ta ansvar och jag lider med den kvinnliga programledaren som tar upp och bemöter det som skett. Hon ger dem möjlighet att prata men än en gång visar de istället vilken syn de har på kvinnor genom att skratta bort, sitta tysta och ha attityd gentemot programledaren. Hade en man varit programledare hade de velat vara 1. hans polare eller 2. sett upp till honom. Men kvinnan kan man tuffa sig mot. Business as usual i ett patriarkat som många låtsas inte finns.
Men vill ni se bortom skygglapparna behöver ni inte gå långt, det räcker med att gå in på en högstadieskola eller slå på tv:n för att bli motbevisad.