Jag minns när de första nyheterna om en konstig influensa i Kina dök upp i de svenska nyhetsprogrammen. Jag minns hur jag ryckte på axlarna. Sen blev det som det blev och här sitter jag nu drygt två år senare och undrar vad det var som träffade oss.
Det har varit svårt, nästan omöjligt, att lyfta blicken under de här två åren och se den större bilden. Det har handlat om att hantera saker från dag till dag. Nya restriktioner, lättnader, åtstramningar, vaccin, krisåtgärder, smittspridning, karantän. Att sortera och värdera i allt detta har jag inte alltid klarat.
Jag tror inte ens att jag gör det nu, dagen då restriktionerna försvinner och vi ska börja leva som vanligt igen. Det lär nog behövas några år för att förstå att det finns ett före och ett efter coronan.
Efter coronan ja. Den tideräkningen börjar förhoppningsvis nu. En del av mig har svårt att tro att "som vanligt" verkligen innebär att vi börjar om där vi slutade för två år sedan. Samtidigt har vi människor genom historien alltid haft lätt, ofta för lätt, att glömma.
Men nu är det som det är, det som har hänt har skett, och vi har att förhålla oss till det vi lärt oss och det vi varit med om på gott och ont. Det går så klart att hitta bra saker med de senaste två åren i allt mörker. Vi har lärt oss massor, digitaliseringen fick en oerhörd skjuts framåt, klimatfrågan hamnade ännu högre på dagordningen, vårt sätt att konsumera, att resa, hur vi bränner ljuset i båda ändar har blivit en fråga som det pratas om på ett annat sätt än tidigare.
Om detta leder till varaktiga förändringar vet inte jag, den som lever får se som man brukar säga.
Själv längtar jag efter att kunna umgås igen med vänner och familj utan oro för smitta och utan självtester som riskerar att ställa allt på ända. Jag vill kunna gå på restaurang igen, på konserter, mingla vid en bardisk och inte minst ta människor i hand igen.
Men det sistnämnda, att skaka hand, kommer vi börja göra det igen? Jag gjorde det häromveckan med en person jag känner, av gammal vana, och det kändes märkligt och nästan obekvämt efter två års knytnävsbumpande.
Forskarna tycks ense om att coronapandemin inte är den sista farsoten som kommer drabba mänskligheten. De har säkert rätt men, helt ärligt, jag orkar faktiskt inte tänka på det just nu.
Vårsolen är på väg. Vintergäcken redan uppe. Snart har ljuset segrat över mörkret och vi ska åka till Liseberg och Tomas Ledin ska spela på Gåsemora och jag ska åka till Danmark på min gamla shovelhead. En ny dag randas.