”Jazzbyxor och hotpants och ribbstickade turtlenecktröjor. Och det känns ju inte särskilt spännande.”
Jag går där och suckar över att det inte finns några ”gamla” kläder. Jag tänker på alla klänningar och kappor och halsdukar som jag köpte på Myrorna när jag gick i gymnasiet. Varför finns det inga paisleyblommiga städrockar med vit krage och figursydda ullkappor och skrikgröna fotsida festklänningar?
Ja ni hör ju hur dum jag är. Det är ju trettio år sen jag köpte de där knasiga kläderna som då var ungefär trettio år gamla. Om en gymnasist går och köper lika gamla kläder så blir det plagg från slutet av 90-talet. Jazzbyxor och hotpants och ribbstickade turtlenecktröjor. Och det känns ju inte särskilt spännande.
Spännande för mig alltså. Men för en person strax under 20 är 90-talet detsamma som 60-talet var för mig.
När mina barn gillar en låt från 2001, då känns det för mig som att det bara är några år sen den kom ut. Fast för dem är den såklart gammal. Jag måste hela tiden påminna mig själv om det där. Musik från 00-talet är för dem vad musik från 70-talet är för mig. Inredning och möbler från 90-talet är för dem vad inredning och möbler från 60-talet är för mig. Filmer från 80-talet är för dem vad filmer från 50-talet är för mig. Urgamla, alltså. Det är hisnande.
Jag tycker fortfarande att det är fint med frisyrer och kläder från 60- och 70-talet, även tidigt 80-tal kan funka, men sen är det stopp. Det är oerhört svårt för mig att gå in i en butik och välja en fluffig retrotröja i pastellrosa, pastellila och pastellturkos. Det är nämligen såna tröjor som jag själv hade på mig i mellanstadiet. Jag hade även samlat håret framför öronen i en tofs uppe på huvudet. Jag ser unga tjejer som ror hem den där frisyren i dag men jag kan inte gå i närheten av den. Dels för att jag snart fyller 50, kanske, men framför allt för att jag inte gillar någonting alls från mina år i grundskolan. Inte de snötvättade jeansen, inte den ljusblå mascaran, inte de rosa glasögonen av plast. Den dörren är stängd för mig, hur trendigt det än må vara.
Så här kommer min teori. Man gillar inte stilen från sin egen grundskoletid. Man kan uppskatta den som var innan, eftersom man inte har någon relation till den. Man kan tycka om stilen som var efter, eftersom man var rätt vuxen då, kanske ärligt talat aldrig lämnade den stilen.
De flesta av oss fastnar till exempel i en frisyr som vi hade mellan 20 och 25. Var det snedbena som gällde då så är det knivigt att i medelåldern få till en gardinlugg i mittbena. Gillade vi utsvängda jeans känns det korvigt med raka och om vi sminkade oss med puder, ja då är det utmattande att försöka se så där kladdigt blanka ut som ungdomarna gör nuförtiden.
Sen finns det en extra dimension för oss som var unga på 90-talet. Det var då det blev glödhett med retro. Tidigare generationer ville ha kläder och möbler i ny, modern stil och förkastade föräldrarnas förlegade smak. För många av oss som var unga på 90-talet var den ”nya” stilen till stora delar baserad på tidigare generationers ideal. Vi rotade i våra föräldrars garderober och slet förtjusta ut storblommiga klänningar och manchesterkostymer med utsvängda ben.
"Vi rotade i våra föräldrars garderober och slet förtjusta ut storblommiga klänningar och manchesterkostymer med utsvängda ben."
Men vad beror det på att man kan gilla kläder och frisyrer från alla årtionden utom just det när man gick i mellanstadiet och högstadiet? För jag tror inte att jag är ensam om det här. Kanske är det så enkelt att man har sett bilder i efterhand och skrattat åt, eller fått ångest av, att se sig själv utstyrd enligt den tidens klädkod. I gymnasiet och några år framåt uppstod en motreaktion och man gjorde allt för att byta stil, herregud man går väl inte fortfarande omkring i såna där jeans, man har väl inte såna där fluffiga hårsnoddar, man har väl inte spretlugg, det är ute. Sjuuukt ute, som vi sa på 90-talet.
Sen blev man vuxen och allt mattades av, det var inte lika viktigt att positionera sig mot sitt yngre jag och man började långsamt stagnera, jag gillar ju skjorta och jeans så jag kör på det, jag trivs i marinblått och beige, min lugg faller åt sidan hur jag än bär mig åt, låt den ligga där.
Och visst finns det något trösterikt i att växa upp och få ett mer avslappnat förhållande till hur man väljer att se ut i förhållande till andra. Förresten blossar rubrikerna upp igen titt som tätt, ”snedbenan är tillbaka!” och ”nu kan du ha svart eyeliner igen!”. Och då kan man sträcka på ryggen i förvissning om att man är trendig igen, om så bara för en halv säsong.