7.30 börjar vi gå den 1.5 kilometer långa promenaden. Storebrorsan är med på cykel första biten, men drar iväg rätt snabbt, stressad att komma i tid såhär första veckan på högstadiet. Lillpojken håller min hand nästan hela vägen, släpper när vi närmar oss skolan.
Trötta är vi båda två, ingen i vår familj gillar morgnar, men vi pratar stillsamt. Om dagen som är på gång. Om alla nya grejer som händer när man börjat i trean. Man får till exempel ha slöjd nu. Och ta så många köttbullar man vill i matsalen.
De där 19 minuterna känns nästan lite som en stöld. Som att man stjäl 19 minuter av dagen, 19 minuter som tidigare inte ens fanns eftersom vi sov längre och sedan tog bilen till skolan förra terminen. Det är 19 nya minuter som bara är våra.
När jag lämnat honom vid grinden på skolan och går hemåt igen funderar jag lite på alla turer till skolan som jag själv tagit genom åren. Och jag minns lågstadiet, när skolbussen kom nästan ända längst ut på Näsudden för att plocka upp mig och min bror. Jag minns busschaufförerna. På låg och mellanstadiet spenderade jag över två timmar på bussen varje dag så av naturliga skäl fick man relation till busschaufförerna.
Uppe vid gamla affären hoppade min bästa kompis på bussen och under hela lågstadiet satt vi längst fram i bussen och lekte att vi var busschaufförer. Broms, gas, koppling, tryck på knappen som öppnade dörren. Hela vägen en lek.
Vissa morgnar började de killar som mobbade mig att retas redan på bussen. Då fick man is i magen. Anade att det skulle bli en extra jobbig dag. Ville bara hoppa av bussen och springa tillbaka hem. Men hon lilla tjejen på sätet bredvid gjorde allting bättre, gjorde varje tung dag lite lättare. Fick slutligen stopp på det, trots att hon bara var åtta eller nio år. Modigare och klokare än alla vuxna.
Och nu är jag nästan 40 och i 38 minuter om dagen i ett år till får jag ha lillpojkens numera ganska stora hand i min, hans tankar i mina öron.
Hans kompisar väntar vid grinden när vi kommer fram. Vi är många runt mina barn som håller is i magen borta. Och för alla tre barnen har jag berättat om den lilla tjejen som smälte min is och fick tyst på de som förstörde mina första år i skolan. Som henne borde alla vara.