Går det mäta skönhet? Adjektivet vacker finns ju i såväl komparativ (vackrare) som superlativ (vackrast) form.
Men nej, skönhet är knappast mätbar. Däremot är den i allra högsta grad bedömningsbar. Vi bedömer också skönhet dagligen och stundligen. Människor, föremål, naturen, musik, mål i fotboll med mera kan vara mer eller mindre vackra. Vi attraheras av skönhet. Vi intresserar oss för skönhet. Vi påverkas av skönhet. Men om vi vill definiera vad skönhet är för något blir det svårt.
Roger Scruton (se Beauty – A very short introduction) har på ett för honom sedvanligt manér demonterat och dissekrerat begreppets beståndsdelar på ett systematiskt sätt. Men han visar övertygande, tycker jag, att våra upplevelser av skönhet (och dess motsatser) ständigt upptar vårt medvetande och påverkar vårt sinnestillstånd och agerande i så gott som livets alla skiften. Hans uppfattning att vi på en rationell och objektiv grund kan mäta graden av skönhet finns det väl dock anledning att ställa sig frågande till.
Baudelaire (se till exempel Antoine Compagnon, En sommar med Baudelaire) har också närmat sig begreppet skönhet och det på ett ofta förvirrande (det är ju Baudelaire!) sätt. Han är bland annat inne på att det vackra alltid har ett bisarrt drag och det utgörs av egendomligheter i proportionerna samt – kanske mest intressant – att det sköna alltid präglas av sorg. Kopplingen mellan skönhet och sorg återfinns också på ett påtagligt sätt hos Peter Englund i hans essäer rörande första världskriget.
Immanuel Kants (se till exempel avsnittet ”Analytik av den estetiska omdömeskraften” i ”Kritik av omdömeskraften”) ibland snåriga tankar om skönhet och dess övergång till ett förhöjt stadium kallat sublimitet visar också att frågan om skönhet är betydande inom filosofin.
Diktsamlingarna Sorgen per capita och Sorgegondolen av Ernst Brunner respektive Tomas Tranströmmer behandlar finstämt sorgens väsen och betydelse. Här framträder med önskvärd tydlighet att upplevelsen av såväl skönhet som sorg är individuell, att sorg ofta är vacker och att skönhet ofta är sorgsen. Det ena möter det andra. Den sorgsna skönheten är den vackraste. Och den vackra sorgen är den skönaste.
Barbara Voors roman ”Islossning” handlar i mångt och mycket om ”vacker” respektive ”ful” sorg. Läs den, bedöm den, men mät den inte.