Dessa oklara och högst odefinierade uttalanden blandas med bilder från ett artistliv i sus och dus. Bilder på honom tillsammans med den ena kändisen efter den andra.
Då och då dyker lite socialrealism upp. Han skriver om sina år som alkoholist. Om alla misstag som då gjordes och ledde till domar. Om hur han förlorade allt och nu kämpar som en dåre för att överleva rent ekonomiskt. Han är Sverigedemokraterna på Gotlands just nu starkaste namn och han vet hur man talar till just de väljare han är ute efter. 2022 kommer bli ett personval i större utsträckning än någonsin tidigare tror jag. Och det vet Micke Stenberg också.
I förbifarten nämns då och då att han har vänner inom vänstern. Det där gillar jag. Det är ett grepp som alla politiker borde ta till sig av. Att visa att man respekterar sina meningsmotståndare är förtroendeingivande om något såhär i polariseringens tid.
Jag är på jakt efter en trygg hand att hålla genom valåret. Jag saknar Elin Bååth av hela mitt hjärta och den där känslan av full politisk trygghet och tilltro som jag kände under den korta tid hon rörde runt i kommunfullmäktige, den vill jag så gärna ha tillbaka. Har man en gång fått känna hur det känns, så vill man tillbaka. Så jag spanar runt.
Välfärdspartiet socialisterna försöker etablera sig på ön. I partiets namn, istället för sitt eget, diskuterar någon ur partiet med folk i kommentarsfälten på Facebook. Välfärdspartiet socialisterna är i akut behov av att veta det som många psykologer ofta pratar om, nämligen det om känslan skam.
Skam är en känsla som folk i allmänhet avskyr att känna. Att fördumma och klappa väljare på huvudet är således inte en god strategi för att växa som parti. Kasta gärna ett getöga på SD, vars väljare ni också säger er företräda och lär av deras sätt att kommunicera med dessa.
I år hoppas jag på en valrörelse som fokuserar mindre på meningsmotståndare och deras misstag och klantigheter och mer på det egna partiets visioner och mål. Något för särskilt Moderaterna att tänka på i år. Jag hoppas också på tydliga, starka och sympatiska ledare. Jonas Sjöstedt-style, helt enkelt.
Som det är nu är det våra två riksdagspersoner som jag känner störst förtroende för och är allmänt glad åt. Men jag saknar en stark, engagerad och synlig person att representera mig i kommunalpolitiken. Tror att ganska många känner likadant. Det är dags att börja jobba på allvar nu, politiker!