När jag blev äldre fick jag ta över det där med dekorationen och när jag bildade egen familj var det jag som var mamman och såg till att kakorna dinglade i köksfönstret.
Problemet uppstod de jular som skulle firas på annan ort. Det har hänt att jag har tagit med en burk hjärtan och bett att få hänga upp dem i köksfönstret. Det har också hänt att jag har låtit bli, eftersom jag förstår att det här är min tradition och andra människor kanske inte delar den. De jularna har jag känt en molande saknad. Inte över pepparkakorna direkt. Men över att jag inte fick göra dem.
Det är som när du provsmakar nån sill som din mormor alltid gjorde och som du därför alltid gör. För då blir det jul för dig. Eller när du prompt ska lacka dina paket trots att det kladdar överallt och dina fingrar blir svedda och ingen i familjen begriper varför du håller på. Eller när du täcker köksbordet med tidningspapper och monterar ihop hyacinter och mossa och amaryllis och små flugsvampar av plast och tomtar med glitter och du vet att det inte är någon annan som kommer att se det här, men det gör ingenting. För det här är egentligen bara för dig.
Det är förberedelserna som är själva traditionen. Att planera, skriva listor, köpa det som behövs. Och sen sätta igång att baka eller koka eller stryka, en ljuvlig blandning av förväntan och ritual, här sitter jag och gör som min mamma, som min mormor.
Sen är julen över oss och ingen lägger märke till den där viktiga detaljen som du bidrog med. Men du har redan fått din upplevelse. Och ärligt talat har du kanske inte lagt märke till andra familjemedlemmars ritualer.
I år firar vi jul på fastlandet och jag har löst det genom att garnera pepparkakshjärtan utan hål. De behöver inte hängas upp, inte samla damm, inte vara i vägen. Vi kan ta dem till förmiddagskaffet bara. För i ärlighetens namn spelar det ingen roll om de hänger i fönstret.
Det viktiga är att jag får sitta där vid köksbordet med tända ljus och doftande apelsiner och blanda florsocker med äggvita, klippa till en strut av smörgåspapper och spritsa bokstäver och stjärnor och prickar och snöflingor med fingrarna klistriga av kristyr. För då, gott folk. Då blir det jul för mig.