Kanske har ni sett rubrikerna, kanske till och med följt med i rapporteringen. En ung gotländsk man som misstänkts för att ha misshandlat sin flickvän genom att rikta grovt våld främst mot hennes ansikte och huvud. En man som precis dömdes i Gotlands tingsrätt till 1 år och nio månaders fängelse för grov misshandel. Men rapporteringen säger så lite om vad som egentligen hänt. Faktiskt nästan ingenting. Och det tänker jag på varje gång jag sitter i en rättssal och följer förhandlingen; om fler lyssnade, såg och förstod rädslan, smärtan och sorgen hos kvinnorna som utsatts och likgiltigheten hos de tilltalade männen så hade nog mycket sett helt annorlunda ut. Kanske framförallt hur vi talar om och förstår våldet.
Jag hör henne gråta. Och jag påminns om alla de kvinnor som före henne sagt och gjort samma sak. Kvinnor som nästan uppslukas av skam och skuldkänslor. Inte för något de själva gjort utan för hur det ska bli för honom. De pratar om honom. Om hur de vill att han ska få hjälp. Om hur de inte vill att han ska hamna bakom lås och bom.
Trots att kvinnorna sitter där med de värsta fysiska skadorna läkta så är deras psykiska skador alltid så mycket värre. Rädslan för att de skulle dö. Mardrömmarna. Vissheten om att han aldrig skulle slutat slå. Otryggheten. Och samtidigt har de så mycket empati och förståelse för honom. För den man som sitter där mitt emot i rättssalen. Han som slagit. Sparkat. Knäat. Dragit av hår. Hotat. Skrikit. Förnedrat. Det är honom de oroar sig för. Hur ska det gå för honom om han blir dömd? Hur mår han? Jag tänker ofta att empati är kvinnornas värsta fiende. Att flickor tränas i att känna in och känna av. Att sätta sina behov efter hans. Att sexet ska vara skönt för honom. Att hon ska vara snygg nog, rolig nog, bra nog för honom. Inte så mycket fokus på vad hon vill, vad hon får ut av honom eller hur rolig hon tycker att han egentligen är. Och hur extremt tydligt det blir i relationer där han använder våld mot henne.
Och han då. Han som, om någon i rummet, borde känna skam, skuld eller kanske medlidande och ånger för vad han gjort. Empati med hennes lidande och hennes dödsångest och oförmåga att leva ett vanligt liv efter att ha skadats så mycket både själsligt och kroppsligt. Men nej. Nästan alltid samma sak. De tilltalade männen är ledsna för att de sitter där de gör. För att de åkt fast. Inte med ett ord nämner han skadorna han orsakat. För han minns ju inget. Visst är det ändå lite märkligt hur många män som får sådana precisa minnesluckor från precis före och precis efter att det misstänkta brottet ska ha ägt rum?
Just han mindes inte. Och han är verkligen inte ensam. Annars brukar det vara att hon hittar på. Hon överdriver. Vill hämnas eller ha pengar. Eller så gjorde de illa varandra och hon är minsann lika skyldig hon. Att det är hon som sitter där med massor av tidigare dokumenterade skador mot hans frånvaro av desamma spelar tydligen mindre roll.
Till sist brukar ändå empatin ersättas av ilska, men oftast alldeles för sent. Ilskan kommer när kvinnorna förstår att han, den tilltalade mannen, faktiskt ljuger. Att han säger att hon hittar på, överdriver eller hämnas. Då brukar något hända. En ilska flammar upp. Hon som skyddat honom, inte berättat om det värsta och underdrivit. Sedan är hennes förhör i rätten slut och så är det hans tur. Och då ljuger han! Ofta är det då ilskan och känslan av orättvisa kommer. Ska han få sitta och ljuga? Och ska inte hon få säga något mer? Ja. Så ser en rättegång ut.
Det sista jag ser under rättegången är hur hon söker hans blick, tittar mot honom och hur han inte ens försöker möta hennes. Han är så upptagen med sig själv. Och jag minns alla kvinnor jag mött som varit i hennes ställe. Som velat honom så väl och haft förmågan att trots all rädsla, alla slag och all förnedring ändå känna empati. Men på grund av samhällets normer och förväntan på flickor så riktas empatin dessvärre bara mot honom. Den mot sig själv har hon tryckt undan. För att orka, för att leva eller för att överleva.
Ett år och nio månader fick han. Han som inte minns något alls av alla slag som hon får leva varje dag med konsekvenserna av. Som inte kan arbeta, studera eller ta sig för något alls på grund av vad hon utsatts för. Så ser ett av alla fall som avgörs varje dag i en rättssal någonstans i Sverige ut. Varje dygn anmäler 50 kvinnor misshandel från en närstående man. Det är drygt två fall varje timma. Dygnet runt, året runt. Siffrorna kan kännas avlägsna, men det händer precis här, precis nu. Kanske är det du som utsätts. Kanske är det en vän, en kollega, granne eller en nära anhörig. Och då kan just du vara den som kan få stopp på det. I det gotländska fallet var det flertalet grannar som ringde polisen. Som filmade honom när han gick från platsen och som bidrog med iakttagelser. Det var bland annat det som bidrog till att han kunde dömas. Så vem du än är och vad du än gör – gör något. Fråga den du är orolig för. Knacka på. Ta hjälp av andra grannar och gå tillsammans. Ring polisen. På så sätt kan vi tillsammans få stopp på pandemin som mäns våld mot kvinnor utgör.