När min son var ett rufsigt och mjukkindat litet barn, kanske tre, brukade han välja en bok som hette ”Parmesan”. Egentligen hette den ”Allting runt omkring” och ingen vet varför han kallade boken Parmesan, eller varför flygkaptenen på sidan 12 var ”farfar”, men det är väl så med barn. Deras hjärnor jobbar som de vill.
Just den här boken är skriven av Richard Scarry och fanns redan när jag var liten. Det är en bilderbok från 1966 som kryllar av glada djur med olika yrken och roller i den lilla staden Sysselstad. Grisarna kör brandbilen, räven mjölkbilen, kaninerna är lantbrukare och mamma tvättbjörn är polis.
Idag dyker den där boken upp i mitt huvud. När jag kliver ut genom porten är marken täckt av ett tjockt lager nysnö och jag möter en man i en plogbil som hälsar med en nick och ler ett snett leende. Herr plogbilsförare har varit uppe i timmar och plöjt sin väg mellan portarna och på parkeringen. Bidragit till samhällsnyttan och medborgarnas välmående.
På parkeringen står vi på rad med puttrande bilar, vi borstar och suckar och skrattar mot varandra och sen brummar vi iväg mot våra arbetsplatser, fru sjuksköterska och herr handläggare eller vad de nu pysslar med, alla på väg för att lämna sitt bidrag till samhället och sätta sitt fotavtryck på jordskorpan.
Ute på gatan sniglar vi fram, mjuka på gasen, vi ger varandra flera meters andrum, vi kör med förnuft och känsla för våra medtrafikanter, se upp! Där kommer fru hårfrisörska på cykel och där pulsar herr slaktare fram genom drivorna.
Framme vid jobbet parkerar jag utanför ett klassrum och ser att någon ritat upp rutiga figurer på tavlan, det är gitarrhalsar inser jag, med svarta prickar för där fingrarna ska placeras. Här stänger vi inga skolor för lite snöfall. Här hänger vi av oss blöta overaller och plockar fram våra instrument och kör I am sailing, eller Varm korv boogie, eller vad de nu kör nuförtiden.
Även jag kliver in i ett klassrum och delar ut uppgifter, varsågoda och läs texterna och svara på frågorna, varsågoda och lär er svenska ordentligt så ni kan gå ut och bli anställningsbara, varsågoda och skaffa er ett jobb och gör ert dagsverke. Herr och fru undersköterska, barnskötare, busschaufför. Ugglan, katten och elefanten. Alla behövs.
I ”Allting runt omkring” myllrar medborgarna omkring i ett perfekt system där alla fyller en funktion, där alla räknas. Livet i staden flyter på. Allting runtomkring bara fungerar.
Visst kan man muttra över snöröjning och vattenförsörjning, men i mina ljusaste stunder ser jag på min stad och jag ser tvättbjörnar och kaniner och rävar och katter. Alla är glada. Alla är nödvändiga. Tänk att herr plogbilsförare har stigit upp mitt i natten för att skotta undan snön så att jag kan ta mig fram! Tänk att fru bagerska har bakat brödet till min frukost! Tänk att fru trafikpolis kontrollerar att ingen kör för fort!
Av alla världar jag stött på i barnlitteraturen, från Bråkmakargatan till Narnia och Mumindalen, så är det Sysselstad som jag alltid helst har velat leva i. En stad med oöverträffad infrastruktur där alla har en roll att spela. Jag skulle vara fru skolfröken, björnen i lila klänning och vitt förkläde, ständigt med en krita i handen och ett äpple på katedern. Redo att dra mitt strå till stacken.