Känner mig alltid bortskämd de veckor som jag inte kommer på vad jag ska skriva här. Tänker på alla som inte har det här utrymmet. På hur många som säkert har jättebra och många saker att säga men som inte har möjligheten att nå ut. Försöker börja gräva där. VAD VILL JAG SÄGA till alla? tänker jag. Om man har möjlighet att SÄGA NÅTT till VÄLDIGT MÅNGA, vad vill man säga då?
Det är inte alltid man vill säga något. Vissa veckor vill man bara gräva ner huvudet i jorden och absolut inte säga ett endaste ord. Vissa veckor vill man faktiskt bara ta en sjuttiofemma brännvin och gå ut och sätta sig på en parkbänk och så att säga, låta tiden gå. Jag vill OFTA det. Eller, åtminstone när jag tycker livet är tungt. Min främsta instinkt när det dyker upp jobbigheter är alltid att ge efter för parkbänken. Ge upp, bara. Skita i allt. Lyckligtvis gör jag aldrig det, för jag har som tur är, förutsättningar för att lyckas hålla parkbänken ifrån mig. Men längtan efter den kommer nog alltid att finnas där.
Det är väl en del av adhd:n, kanske. Under hösten, då jag inte bara börjat lyssna på The Pogues på allvar, har jag även noterat att nästan varje gång som det händer något tragiskt och tråkigt, så är adhd, autism eller asperger inblandat på något plan. Radiodokumentären om den ensamstående pappan som tog livet av sig skildrar adhd i sin renaste form även om det inte sägs rakt ut. Skådespelaren Oliver Loften avslutade sitt eget liv kort efter att han fått sin aspergerdiagnos. Vi dör, helt enkelt. Och hur mycket man än letar efter gemensamma faktorer gällande självmord så ger jag mig fan på att den största gemensamma faktorn är npf-diagnoser av olika slag. Som lett till kraschade liv, missbruk och psykisk ohälsa.
Därför är det så viktigt att utreda, båda barn och vuxna, men främst barn. Det handlar inte om att "stämpla" någon eller sätta i fack. Det handlar om att barnet så tidigt som möjligt ska få möjlighet och hjälp att hitta strategier att orka leva. Det handlar också om att barnets omgivning ska få möjlighet att ge den extra stöttning och support som behövs för personer med diagnoser.
För det är vi som dör. Det är vi som sitter på parkbänken och det är vi som fyller fängelserna. Det är vi som kämpar på psyket. Det är vi som kostar. Och alla ni andra tjänar på att ta hand om oss i god tid.
Och det var helt enkelt det jag ville säga den här veckan.