De menade att de, precis som judarna, blir trakasserade och diskriminerade och på något sätt fick de till det kring vaccinationspasset också. Att man numera tvingas visa upp papper, som de då inte har, de som inte vaccinerat sig. Tämligen historielöst får man säga. Och smaklöst.
Jag var på bio i Stockholm och att likna de tonårstjejer som stod och kollade vaccinationspassen, med tyska soldater, är faktiskt skrattretande. Extremt artigt och försiktigt tvingades de avvisa en ung kille en bit bakom oss. Han tog det tack och lov bra och lämnade lokalen tillsammans med sina kompisar. Men jag kan tänka mig att de som har det jobbigast gällande vaccinationspassen är de som måste kontrollera dem och i vissa fall avvisa människor.
När de flesta av oss tog vaccin, gjorde vi det för att minska risken att smitta andra, lika mycket som vi gjorde det för att själva slippa bli sjuka. Vi gjorde det för att skydda äldre i vår omgivning och andra i riskgrupp. För de flesta av oss var det ett solidariskt beslut.
För det var ju inte som att inte vi också vara rädda. Vi tvekade också. Vi oroade oss också. Men vi gjorde det ändå. För våra mormödrar och för personalen på sjukhusen och för barnen och för våra vänner i riskgrupp.
Och när jag läser saker sagda och skrivna av människor som valt att inte vaccinera sig, tycker jag mig kunna se att det är där vi skiljer oss åt. Och så har det väl alltid varit och så ska det säkert också vara. Alla behövs och alla olika sätt att tänka blandade på en enda planet är med största sannolikhet en av orsakerna bakom en framgångsrik art. Att allting ständigt ifrågasätts, vänds och vrids på, ja, det är förstås av godo.
Men man blir ändå trött på gnället. Visst. Skit i att vaccinera er. Ställ er utanför och över och lev era liv precis som ni vill. Vägra anpassa er och sätt jaget före laget. Gör gärna det. Men när utrotningen av judar dras in i det hela och man försöker få det att låta som att de verkliga offren i coronapandemin skulle vara de som valt att inte vaccinera sig, ja då har man nått en gräns.
Det är inte synd om er. Ni är inte offren i den här globala pandemin. Offren är de fem miljoner människor som dött och sjukvårdspersonalen som fått kämpa mer än någonsin. Offren är de som varit allvarligt sjuka och som fortfarande kämpar med sviterna efter sin sjukdom. Låt oss inte glömma det.