Förra sommarens sommarlåt var The only living boy in New York. Det var i princip den enda låten jag lyssnade på hela sommaren 2022 och låtens natur gör det ganska enkelt att räkna ut att jag kände mig ganska ensam förra sommaren, av olika anledningar.
Simon and Garfunkel är ju otroliga på det där, att tonsätta sinnesstämningar. The only living boy in New York är det ensammaste ljudet.
I år inleddes sommaren, vilken också var sommarens stressigaste del, av någon anledning av R.E.M:s What's the frequency, Kenneth?. Det är en låt skriven av en ung person, om en äldre person som försöker förstå den yngre generationen men inte lyckas.
Visst kämpar vi på här hemma, med tonåringar och i sommarens tidiga, stressiga period, även deras första sommarjobb, men ärligt talat är det nog mest låtens ljud som tilltalar mig. Det är en stöddig, seghård låt med många bra ord. "I was braindead, locked out, numb, not up to speed".
Det är rätt tufft att ha ADHD på sommarn. När alla vardagens rutiner försvinner på några timmar i samma stund som barnen skuttar ut på sommarlov. Samtidigt alla de där måstena som ska till för att det ska bli en bra sommar. Allt man måste hinna uppleva. Och alla man måste hinna umgås med. Det blir rätt stor skillnad på oss som har ADHD och på er som inte har det den här tiden på året. Ni ligger till exempel inte med stora lurar om julikvällarna och lyssnar på What's the frequency Kenneth? för att hålla galenskapen borta.
Mot slutet av juli bytte jag faktiskt låt och det blev Eddie Vedders Rise (från filmen Into the wild) som följde med mig i öronen på mina många skogspromenader med hunden. Det var väl efter det där stora bråket egentligen. Sommarbråket. Det traditionsenliga. När maken uttryckt viss trötthet på både What's the frequency Kenneth? och apatin som började smyga sig på adhd-hjärnan. När jag fick skärpa till mig lite helt enkelt. I samband med några tråkiga händelser gällande älskade personer omkring mig satt den så jävla fint. Sitter den så jävla fint.
Tror jag vandrar sommaren ut med Eddie Vedder och hans ukulele faktiskt. Sen får vi hoppas på nått lite mer disco framåt september igen. Någon sommartjej blir jag då aldrig.