Att vara obehörig är att vara paria. Utstött. Kastlös. En obehörig får inte sätta betyg eller bli tillsvidareanställd. Det är pinsamt att vara obehörig. Det är pinsamt att anställa obehöriga. Vem vill bli undersökt av en obehörig läkare? Vem vill anlita en obehörig advokat? Obehöriga äga ej tillträde, som det står på skylten.
När det gäller den galopperande lärarbristen i Sverige är det lätt att hamna i statistik. Vi måste rekrytera massor av lärare, helst igår, och de ska vara behöriga. Hur många obehöriga lärare har vi på Gotland? Hur många smyger omkring på mina barns skola?
Nu kommer jag att svära i kyrkan men lärarnas behörighet är inte den viktigaste frågan. Det mest intressanta är inte om den nya matteläraren är behörig eller inte. Frågan är hur många som konkurrerade om jobbet. Hur attraktiv är den här anställningen på just den här skolan? Fick han tävla om sitt drömjobb? Eller var det bara han som sökte? Skickade han in sitt cv för att han inte hade något annat kneg i sikte? Att vara obehörig är illa, men att vara ofrivillig är värre.
Vi vill bara ha de bästa lärarna. Och med bästa menar jag de lärare som kan göra våra barn intresserade och entusiastiska, som kan få dem att vilja anstränga sig, som lyckas visa att det finns ett värde i att lära sig, som kan bedöma deras kunskaper, som har förmågan att förklara ett kunskapsområde så att barnet verkligen förstår, som har valt ut det mest relevanta stoffet och som har metoder att förmå eleverna att ta in och förstå och reflektera över hela härligheten.
Och det är ingen liten sak. Det är en jättestor sak. Överväldigande. Jag har själv varit lärare i nästan 20 år men jag kan inte leva upp till allt det där. Jag kämpar varje dag. Jag kan ha en lektion och allt flyter på, jag har min lärobok och mina övningar och eleverna antecknar och diskuterar som de ska och så kommer vi till den sista uppgiften och allt faller platt. Det blev inte som jag hade tänkt. Jag ser i blicken på dem att det här var inte tillräckligt intressant eller relevant. Det här var för svårt, eller för lätt, eller för segt, eller liknar något vi gjorde igår.
Man måste alltid vara på tå. Får aldrig sänka garden. Aldrig luta sig tillbaka och drömma sig iväg ut genom fönstret. Alltid redo att läsa av blickarna man får, suckarna man hör. Försöka valla in alla i fållan igen, få dem intresserade, få dem att lära sig saker.
Det är ett slitigt arbete. Vi har alla våra dagar. Jag har suttit i katedern och önskat att jag låg hemma i sängen. Jag har suttit i katedern och önskat att jag stod vid en skärbräda och skar tomater och gurka.
Den svenska skolan är en pågående kris. I tidningen kan man läsa om stök och våld och allt sämre kunskaper. Och så det här med alla obehöriga lärare då. Behörighet är enkelt att mäta, man kan göra stapeldiagram eller cirkeldiagram och peka och förklara.
Men mitt största problem är alltså inte de obehöriga lärarna. En obehörig lärare kan vara en fantastisk lärare. Ambitiös, kunnig, karismatisk. En obehörig lärare kan få en elev att väckas ur sin dvala och börja räkna algebra med ett litet glitter i ögonen och det där glittret betyder att jag fattar det här, jag kan det här, det här var rätt kul ändå, kolla vad bra det gick på provet.
Det kan aldrig en ofrivillig lärare åstadkomma. En som är oengagerad. Oskicklig. Ointresserad. En lärare som bara går till jobbet och väntar på att dagen ska ta slut. Sådana lärare kan aldrig skapa glitter i ögon. Och utan glitter blir det inget lärande och inga betyg. Glittret är det mest värdefulla vi har, inte bara ur ett elevperspektiv eller skolperspektiv eller föräldraperspektiv. Glittret är det viktigaste för hela samhället.
Den största risken med rekrytering när de sökande är få, är inte att katedrarna intas av obehöriga. Den största risken är att skolan framöver fylls av personer som inte vill vara där. Ofrivilliga lärare som egentligen ville något annat. Oskickliga och oengagerade och ointresserade. Det är det största hotet mot den svenska skolan.
Om det vore populärt att bli lärare. Om lärare var respekterade och hade hög status. Då skulle det inte finnas några obehöriga lärare. Rektorerna skulle kunna välja och vraka bland skickliga, behöriga pedagoger. Då skulle Sverige kanske kunna bli den där kunskapsnationen som alla pratar om.