Säg att du haft en bästa vän sedan många år tillbaka och helt plötsligt så har du inte det längre. Du har i åratal delat allt med vännen, blivit stöttad och stöttat och liksom vant dig med tryggheten som det innebär att ha någon som ser efter dig och som tycker om dig precis som du är. Vant dig vid glädjen det är att få ta hand om och finnas där för någon och dela en annan persons liv. Och plötsligt upphör det.
Säg att du tillhör en grupp, i vilken du hittat din roll, vet ditt värde som medlem i gruppen och hittat vanor och rutiner tillsammans med gruppen. Så plötsligt stängs du ute. Får inte vara med. Du bjuds inte in, lämnas utanför.
Det kan vara vänskap, hobbys eller rent av samhällsfunktioner. Säg att du i alla år haft barn i skolan, upplevt samarbetet mellan dig själv som förälder och skolan som sådan, som enkelt och smärtfritt. Du har blivit stöttad när det behövts, ni har samarbetat när det behövs, du har gjort din del av det osynliga kontraktet som råder mellan föräldrar till skolbarn och skolan som sådan. Du har sett till att dina barn fungerar i skolan och skolan har sett till att de är trygga under de timmar då de enligt lag måste vara där. Så plötsligt händer något och du står helt själv. Stöttningen och samarbetet är som bortblåst och du fattar ingenting.
Det kan vara en vårdinstans som sviker också. Du har dina diagnoser och sjukdomar och ska, också enligt svensk lag, få den hjälp du behöver. Men du får den inte. Ingen hjälper dig. Ingen lyckas hitta ett sätt att hjälpa dig och även om det med största sannolikhet beror på saker som tidsbrist och personalbrist så känns det många gånger som ett svek.
Det är vidrigt att bli sviken och övergiven rent privat. Det får en att tvivla på sig själv och det får en att ifrågasätta ens eget värde. När man sviks av samhällsfunktioner händer något annat. Man börjar ifrågasätta samhället, tvivla på sin del och sin plats i det och man blir arg. För någonstans har man många gånger högre förtroende för samhällsfunktionerna än för vanliga människor. Samhällsfunktionerna betalar vi ju för. Vi betalar för att våra barn ska få utbildning och vi betalar för rätten till en trygg skolmiljö. Vi betalar också för att få den vård som vi behöver. Vi betalar för rätten att känna oss trygga och kunna ta för givet.
Ja det är väl här någonstans man börjar rösta höger antar jag. När man liksom inser att det egentligen inte finns någon annan än en själv som man kan lita på. När man inser att det faktiskt inte finns någonting som man kan ta för givet och att ingen jävel bryr sig.