Både under pandemin och under vattenlarmet förra hösten försvann vissa varor snabbt ur butikshyllorna.
För ett antal år sedan, innan pandemi och krigshot, var jag på en presskonferens hos regionen, om hur Gotland skulle klara sig utan transporter till och från ön. Scenariot var inget dramatiskt som krig eller så och vi skulle fortsatt ha el, men alla transporter skulle vara avskurna. Där framgick att även om vissa varor snabbt skulle försvinna från butikshyllorna så skulle vi inte svälta ihjäl. Det skulle finnas gott om morötter och ägg till exempel och morotssoppa och pannkakor är ju inte så pjåkigt, tänkte jag.
Sedan dess har de här frågorna verkligen seglat upp på agendan. Beredskap har inte varit så här hett sen kalla kriget. Skillnaden nu är att betydligt större ansvar läggs på den enskilda – hemberedskap som MSB kallar det – och en vecka ska man klara sig utan att räkna med hjälp från ovan. Samtidigt har olika samhällsinsatser höjt sin beredskap.
Med tanke på allt prat, alla projekt, informationskampanjer och initiativ borde man ju kunna vila tryggt i förvissningen om att samhället står rustat för vilken katastrof som än må drabba oss. Men jag är inte helt övertygad om det …
Kanske är det för att jag växte upp på landet. Är det något jag har med mig därifrån så är det att man får reda sig själv, eller möjligtvis med hjälp av grannarna. Staten, kommunen eller någon annan kommer inte lösa dina problem.
Där råder det en tydlig skillnad i inställning mellan landsbygd och (stor)stad har jag märkt. Trots att det är över 20 år sedan jag flyttade från landet har jag inte upphört att förundras över stadsbornas övertro på att någon annan kommer att komma till undsättning. De har väl inte fel i sak, det är många gånger en helt rimlig förväntan, men för egen litar jag helt enkelt inte på att så kommer att ske och löser hellre saker själv än väntar på hjälp som inte kommer.
För att kunna koka sitt dricksvatten behöver de allra flesta el.
Den senaste tidens facit har inte heller övertygat.
I januari satt 1 000 fordon fast i snökaoset på E22:an, somliga i ett helt dygn, eftersom ansvariga myndigheter var för senfärdiga och samarbetade för dåligt.
I november förra året upptäcktes bakterien clostridium perfeingens i det kommunala dricksvattnet i Visby med omnejd, men tusentals nåddes inte av den första sms-varningen om att vattnet måste kokas innan man kan dricka det.
Och vedspis, stormkök och upptappat vatten i all ära, men de allra flest behöver el för att kunna koka sitt vatten – i synnerhet när det pågår i drygt en månad. Men även elförsörjningen har svajat på sistone. I förra veckan orsakade en trasig brytare i ställverket i Hemse att som mest 21 000 abonnenter var utan el. Och inte heller den här gången fungerade sms-tjänsten fullt ut – runt 6 000 av de berörda fick inte sms:et.
Och så sent som på måndagskvällen gjorde driftstörningar hos Telenor att deras kunder inte kunde ringa larmnumret 112 och att Region Gotlands växel och 1177 låg nere, liksom trygghetslarmen.
Upprepade gånger har tusentals gotlänningar inte nåtts av de informations- och varnings-sms som skulle gått ut vid exempelvis vattenlarmet förra hösten och det omfattande strömavbrottet i förra veckan.
Det är lätt, och kanske en smula orättvist, att bara leta fel och vi lever trots allt fortsatt i ett tryggt land där det mesta allt som oftast fungerar.
Många privatpersoner, organisationer och myndigheter jobbar också hårt för att förbättra krisberedskapen. Men om exemplen ovan är resultatet av när man provtryckt öns beredskap så har i alla fall jag svårt att känna mig helt trygg.
Så när dånet från stridsflygen stör septemberlugnet och den ryska skuggflottan guppar strax öster om ön, undrar jag om den bästa beredskapsåtgärden man som gotlänning kan vidta ändå inte är att flytta härifrån.
Men det är ju förstås en stor apparat att hitta nya jobb, byta skola för barnen och tänk bara alla flyttlådor vi skulle behöva packa efter 16 år i samma hus. Jag kanske nöjer mig att trygga vedförrådet och göra i ordning en sån där krislåda till slut. "Sätt i gång" är ju också temat för årets vecka och man vill ju inte gärna vara hänvisad till länsstyrelsens beredskapskonserver.