Hon pekar fuck you oftare än vad som är lämpligt. Hon svär, ljuger och hatar sin cykelhjälm. Hon testar gränser och ibland blir vi arga. Innerst inne är jag ju ganska nöjd åt att ha en stöddig och modig liten unge. Men det säger jag inte. Inte ännu.
Vissa kvällar dröjer hon sig kvar vid middagsbordet efter att småsyskonen landat framför varsin skärm. Hon vet precis hur hon ska jobba. Hon berättar något hon läst om Ryssland. Pang! Startskottet går! Hennes pappa håller en evighetsmonolog om Ryssland. Sedan tar jag vid och glider in på andra världskriget. Sedan beskriver vi kommunismen tillsammans. Och kapitalism. Vi berättar om allt vi tycker är viktigt. Och spännande. Hon lyssnar. Hon lyssnar verkligen! Hon ställer följdfrågor! Hon INTRESSERAR SIG! Sedan kanske hon frågar mig om jag vet vad Ungerns huvudstad heter. Hon har nyligen lärt sig alla huvudstäder i Europa och det blir en tävling mellan oss tre där vid bordet som hon oftast vinner.
Det är så häftigt med stora barn på många sätt. Det är häftigt att liksom kunna se resultat. Se den här virvelvinden framför sig och känna WOW! Vilken unge! Och att verkligen få känna att vi måste ha gjort helt jävla rätt för hon blev ju helt perfekt! Smart och rolig och cool och självsäker och alldeles lagom stöddig. Det är häftigt att kunna kommunicera. På riktigt. Med en som faktiskt fattar vad man menar. Man kan säga förlåt. Förklara varför saker blivit som de blivit. Allting blir liksom mer ömsesidigt. Jag gnäller på att hon är slarvig. Hon påpekar att jag inte direkt heller är ett under av "ordentlighet". Jag säger att hon är fin. Hon säger att jag är rolig.
Ibland får hon mig att känna mig som den sämsta, äldsta och tröttaste mamman på jorden. Ibland ber hon mig om tips på hur man bäst dräper sexistiska kommentarer verbalt!
Det har sannerligen inte varit en enkel match alla dagar att uppfostra tre barn. Men nu börjar jag ju inse att det var mödan värt! Och att man till och med en dag faktiskt får tillbaka! Åtminstone några bråkdelar av allt man har gjort. Får man liksom tillbaka när hon kommer och säger att "den där låten som du spelade mamma, den var ju faktiskt bra" och vill hitta på en gemensam dans till låten. När hon sedan mest står och skrattar åt hur "otroligt fult och gammaldags" jag dansar, åker jag ju ner som en pannkaka igen. Men det gör inget. Trettonåringar är bäst!