December är här och med den kommer julen – förmodligen den mest laddade av våra högtider. För vissa är det en gnistrande stund av gemenskap och glädje. För andra, en stillsam eller rent av ensam tid som bara måste passeras. Oavsett var man befinner sig på skalan är det nästan omöjligt att inte känna något för julen. Det är en tid full av idéer, pirr, ångest och förväntningar.
Utöver gammal hederlig miljöförstörelse i form av frosseri och överkonsumtion handlar det väl också i hög utsträckning om en alldeles särskild känsla vi vill åt? Nämligen känslan av mys. Mys existerar väldigt sällan utan att någon har ansträngt sig för att skapa myset. Det kan vara du själv eller någon annan, men någon form av ansträngning behövs.
Men egentligen är ju känslan av mys på julafton samma fenomen som förnimmelsen man kan få av att kliva in i en stämningsfull kyrka, eller när man liten på jorden står och blickar upp mot ett sagolikt norrsken. Det kallas bara något annat, som vördnad eller kanske andakt. Mitt bidrag till härliga känslolistan är: Köra bil på landet i solnedgången samtidigt som man på hög volym lyssnar på exakt rätt låt och låtsas att man är med i en musikvideo, eller i en volvoreklam från 2010. Denna känsla kallas definitivt mys.
Ni fattar, det kan vara vilken härlig känsla som helst, bara vi slipper tänka på folkmord, krig, klimatkris och inflation en pyttestund. Och trots att vi alla söker efter de där tillfälliga pauserna från världskaoset, är jag inte bättre än någon annan på att låta det komma naturligt.
Istället har jag gjort det till ett krångligt projekt att skapa det perfekta julmyset. Det började med en briljant idé som senare visade sig vara mindre briljant än jag trodde. Istället för att slita mer än nödvändigt på mig själv och på jordens resurser skulle min femårings julkalender bestå av aktiviteter som vi ändå hade tänkt göra. Pynta, baka, hugga gran, åka pulka, såna saker. Nu är vi snart inne i halva december och jag är … slut! En aktivitet varje dag är ganska mycket inser jag. Visst, mitt barn gillar det, men han tycker lika mycket om sin gratis-julkalender med Flammy. Och jag får erkänna att det minst slitsamma hade ju varit att inte ha någon julkalender alls. Jaja, nästa år ska det bli bättring. Kanske.
Jag är inte ute efter att skuldbelägga de som gör allt för att uppnå ultimat julmys. Men kanske vore det trösterikt om vi efter upplevelsen av ett misslyckat julfirande, lite lågaffektivt kunde konstatera att julen mestadels består av konstruerade känslor, och att imorgon kommer en ny känsla.
Om det inte funkar, så finns ju alltid den sista nödraketen: sätt dig i bilen om du har en, och sätt på O-o-h Child med Nina Simone. Låt henne bära dig bort från julen en stund. Det kanske inte löser något, men det är heller inte poängen. Livet består som bekant ändå bara av fåfänglighetens fåfänglighet och ett jagande efter vind. Eller ja, efter rätt känsla. Och julen är inte enbart en högtid – den är ett drama, där vi agerar gemenskap, glädje och kanske ensamhet. Men när vi återvänder till vardagen, kan vi kanske påminna oss om att det vi egentligen jagar är något som sker året runt: ögonblick av mys, vördnad, eller en känsla av tillfällig frid.