”Det brinner! Det brinner! Hela jorden brinner! – Och här står vi med våra stackars brandsprutor!” Det är avslutningsorden i Bo Setterlinds dikt ”Det brinner” i diktsamlingen ”Landet i höjden” från 1972. Den kan kallas en dystopi, men nu 50 år senare får man onekligen vissa rysningar.
En politiker utlovar sänkt bensinpris med 5 kronor mot att den s.k. reduktionsplikten tas bort. Några extra röster i höst är så viktiga att framtiden för våra barn och barnbarn utan en blinkning säljs ut. Detta måste vara ett nytt rekord för opportunistiskt valfläsk. Att fläsket är osedvanligt härsket tycks inte spela någon roll. Förslagsställaren är definitivt inte bekant med Bo Setterlinds dikt, och om så vore säkert immun mot budskapet i den eftersom den inte handlar om hur man maximerar sin egen maktposition.
Andra (nästan alla?) politiker kryper och krälar för despoten Erdogan. Det kan inte sägas vara annat än förnedrande för Sverige att låta sig mästras i frågan om mänskliga rättigheter av en president som själv uppfyller de flesta kriterier för att vara en terrorist. Man må vara stormkåt på att komma med i Nato (det kan i sig vara OK), men det motiverar inte denna förnedringsakt. För övrigt är det i slutändan i realiteten inte Turkiet som avgör frågan om svenskt Nato-medlemskap. Så krälandet är inte bara förnedrande, det är också helt onödigt.
Det brinner alltså i de politiska buskarna. Populism och kappvänderi står högst upp på dagordningen. Framtidsansvar finns inte med alls. Om man nu ska svalka sig från den hettan kanske man vill ta sig ett dopp i havet. Då får man dock en rejäl käftsmäll – av de lokala politikerna. ”Visby havsbad” är inte något som finns, det är en dröm. Men det borde vara en dröm som gått i uppfyllelse för länge sedan. En rejäl anläggning, gärna åt det lyxigare hållet, med bryggor, anlagd strand, solstolar, bastu, omklädningsfaciliteter, servering m.m. Till nytta och glädje för alla öns invånare året runt och ett betydelsefullt dragplåster för besöksnäringen. Enda hindret är avsaknad av vilja och beslutsamhet. Men har man som jag bott på Gotland i snart 20 år är det ett hinder som känns alltför väl igen. Världens bränder släcks inte av ett kallbadhus i Visby, men ett sådant skulle göra resan mot undergången lite behagligare. Är det för mycket begärt?