Det händer allt oftare att jag har svårt att komma på vad jag ska skriva om. Förr var det så lätt. Det fanns mycket att vara argsint över. Mycket att brinna till inför. Ibland tänker jag att det är ålderdomen som gjort att jag "tacklat av". Men när jag läser gamla krönikor så inser jag också att det faktiskt heller inte finns lika mycket saker för mig att bli arg på.
Jag har skrivit krönikor i elva år nu och i början kunde det bli liv i luckan bara jag skrev att jag är vegetarian. Jag skrev pedagogiska texter om varför man säger CHOKLADboll och ingenting annat och folk blev upprörda. Och vad jag skällde!
Jag skällde ut Bokens dag när de hade bjudit hit tre manliga författare och inte en enda kvinna. Jag skällde på Gotlands lucia. Jag skällde på idrottsförbund. Jag skällde på Mats Pettersson. Alex Schulman. Jag skällde när Radio Gotland ordnade en musiktävling och inte antog en enda kvinnlig musiker till finalen. Det fanns så oerhört mycket att skälla på helt enkelt.
Visst händer det att jag fortfarande noterar saker, oftast småsaker. Men jag bråkar inte så mycket längre eftersom jag också vet att de flesta företag, institutioner och statliga myndigheter, har ordentliga riktlinjer, planer och jobbar aktivt och hårt för att uppnå bland annat jämställdhet. Och så är vi så många numera. Vi är normen. Vi gjorde det!
Så läste jag att SD bara är 97 000 väljare ifrån att vara lika stora som Socialdemokraterna. Jag tänker på att under de här senaste elva åren, då samhället har förändrats så oerhört mycket vad gäller den allmänna synen på till exempel genus, feminism, miljöfrågor och andra klassiska vänsterfrågor, så har vi haft både höger och vänsterstyre. Högern och vänstern har alltså på många sätt enats, kanske på grund av att kvinnor fått mer mark under fötterna inom båda grenarna. Men en rysligt stor grupp hängde helt enkelt inte med.
Jag tänker att det är männen med störst behållning av den gamla ordningen som nu har svårt att ge upp alla fördelarna. Männen som inte hann med den tekniska revolutionen som Internet kom med. Som aldrig lärde sig. Och det är männen som har svårt att läsa. Männen som inte har verktygen att överge den gamla mansnormen. Männen med sämre förutsättningar.
Och jag får nästan dåligt samvete. Bär vi kanske alla en skuld till att inte alla hängde med? Borde vi kanske från början ha tänkt på att inte alla är lika benägna till förändring? Var det fel väg att gå att synliggöra? Borde man kanske ha tagit det lite tystare. Inte tvingat fram förändring via skam som vi på många sätt gjorde? Men hade det verkligen hänt något om vi hade jobbat annorlunda?