Vi sitter nakna tillsammans på bänken i omklädningsrummet och betraktar kropparnas förfall och konstaterar att vi är närmare 60 än 55 nu. Vi pratar om oönskad hårväxt i ansiktet, dåliga knän och andra otrevligheter. Bredvid oss pysslar en ung kvinna med sin bebis och jag ser att hon lyssnar nyfiket på oss äldre kvinnor. Vi två nakna filosoferar vidare och kommer istället in på allt som är bra med att bli äldre:
– Idag vågar man ju på ett helt annat sätt säga vad man tycker, säger jag. Och man tar ingen skit, man är starkare.
– På jobbet, efter ett långt yrkesliv, är jag plötsligt en av dem med mest erfarenhet, säger väninnan. Är det något knepigt så kommer de andra och ber mig om råd, det får man självförtroende av, säger hon.
Sådär fortsätter det. Sedan kommer vi in på att vår ålder ju nästan är som en ny tonårstid, man har mer egentid och kan börja återuppta kontakten med gamla kompisar igen:
– Tänk vad kul vi har nuförtiden! säger väninnan och skrattar och börjar klä på sig.
Den unga kvinnan med bebisen kommer nu fram till oss:
– Jag bara måste få säga hur roligt det är att lyssna på er! Man blir glad av det! Precis sådär som ni pratar säger min moster också, då ser man nästan fram emot att bli äldre!
Stärkta av vårt prat i omklädningsrummet går vi ut till bilarna, kan vara att jag har lite mindre ont i knäna nu.
När jag kommer hem från Hemse berättar jag för Hemmansägaren att väninnan och jag bokat in oss för fotvård tillsammans. Han lyfter blicken från sin tjocka bok ett ögonblick och konstaterar syrligt:
– Jaha. Förr var ni ute och partajade i stan hela nätterna tillsammans och nuförtiden går ni på fotvård.
Vad gör annars vänner i vår ålder när vi träffas? Jo, vi pratar. Det är helt otroligt hur mycket man har att prata om och hur roligt det är. Ett helt liv ska avhandlas och det gör man inte på en kvart precis. Jag kan nästan bli sur när jag kommer in på ett café eller restaurang med för hög bakgrundsmusik eller en massa slammer från köket, det ska vara tyst så man hör vad den andra säger. Det här kan eventuellt bero på att man numera hör lite sämre men jag vill inte tro det. Häromdagen pratade väninnan och jag non stop i sex timmar och 18 minuter. Det fick mig att minnas när vi var barn och min farsa blev helt galen på oss:
– Hur är det möjligt att man först är i skolan tillsammans en hel dag och pratar och sedan fortsätter att prata i telefon hela kvällarna? Ingen kan ju ringa hit för det tutar upptaget hela tiden! gormade han.
Tur det finns mobiltelefoner nuförtiden.