Ibland tänker jag att jag aldrig vill bli vuxen, ungefär som Pippi när hon åt krumelurpiller. Det är naturligtvis omöjligt och dessutom är jag vuxen sedan väldigt länge, i övre medelåldern rent av.
Men så tänker jag att jag i alla fall vill behålla en viss ungdomlighet, men inser i stunder av klarsyn att det är kört, det också.
Jag fixar inte att vara ansvarslös, att inte tänka på konsekvenser och att göra vad som faller mig in när det faller mig in, jag klarar inte att inte passa tiden, då kryper det i hela kroppen, så många dygn av mitt liv som jag ägnat åt att vänta på andra!
I vissa stunder, när jag umgås med årskamrater och människor jag känt länge, finns ändå en viss öppning. Då är det Soft Cell och ”Poporama” på radion igen och jag har inte en aning om vad jag ska göra resten av livet.
Sekundsnabbt är jag där igen, som i viktlöshet nästan, innan jag av tidens tyngdlag åter dras till den verkliga verkligheten.
Nu är det inte så att jag inte trivs där jag är. Självförtroendet är bättre är det var under skolåren, jag vet vad jag kan och är bra på, har förlikats med allt jag inte begriper.
Självkänslan är väl inte nödvändigtvis bättre, den är ungefär densamma, den brottas vi väl alla med understundom. Man får sina törnar i livet, taggar man inte får ut som kapslas in och sitter där för evigt. Och det där andra, du vet: Nu kommer de snart på mig, jag är bara en bluff!
Men ändå: jag har lagt av med att skämmas, jag har varit med om det mesta och vet att saker ordnar sig, inte mycket förvånar mig längre.
Jo, en del förvånar faktiskt. Om jag tänker efter. Häromdagen tvättade jag fönster (gjorde jag aldrig när jag var, säg, 19) och då förvånade det mig att jag tänkte ”jag måste köpa nya sådana där små grejer man snurrar fast persiennsnöret i eftersom de gamla är trasiga och persiennen hela tiden dråsar ner med en smäll”.
Jag minns inte allt jag tänkt genom åren, så klart. Tack och lov för det. Hua. Men ett vet jag: jag tänkte aldrig på sådana där grejer man snurrar persiennsnörena på när jag var, säg, 19.
Jag är dock glad att jag är där jag är. Det finns så många val i dag, allt är tillgängligt, varje steg registreras, inget är privat och ”alla” tycker någonting om ”allt”. Det är som en storm där ute som aldrig bedarrar.
Jag har liksom förlikats med det också, det berör mig inte särskilt, jag är trygg i mina steg.
Jag ska köpa såna där grejer i veckan, sedan ta mig hem och lyssna på synthpop.
Jag kan vara den enda i hela världen som gör just det i Visby den dagen. Det är stort.