Vid ett tillfälle när jag intervjuades i Radio Gotland, eller P4 Gotland som det heter numera, kanske Sveriges Radio Gotland? Nej, säg Gotlands Radio, Gotlands Raaadio, så folk begriper, nåväl, en gång när jag intervjuades i direktsändning i studion om något som jag inte minns och stod med lurarna på sade jag plötsligt de där orden jag så länge drömt om att få säga.
Jag fick en fråga men sket i att svara, i direktsändning kan man säga vad man vill, och sade i stället ”jag hör i mina lurar att…”.
Så många gånger som jag hört programledare i radio säga så, ”jag hör i mina lurar”, som jag längtat efter att få säga de orden och plötsligt hade jag gjort det. Det var en stort.
Det är mycket jag skulle vilja kunna säga. Tänk att som poliserna antagligen gör någon gång få lov att undra ”och hur var det här då?”.
Eller enkla vardagsgrejer som att ”jag hade en Zündapp” när jag var 15”. Eller ”den låten var första spår på min tredje LP”. Eller ”jag har varit gigolo i Turin”.
Att ha sådana fraser på lager, helt sanningsenliga och bara att droppa.
Hur många gånger har jag inte hamnat i situationer där jag blivit rätt ställd och inte förrän efteråt kommit på vad jag borde ha sagt.
Du vet hur det är, man står där och mumlar och blir svaret skyldigt. Först på vägen hem dyker den där repliken upp, den man skulle droppat för att vända på allt.
En kollega sade en gång att ”jag är så avundsjuk på alla som röker, när de får en jobbig fråga kan de tända en cigg och fundera på svaret innan de behöver säga något”.
Så det gäller att förbereda sig. Man ska alltid ha en låtönskning på lager om man någongång skulle komma igenom slussen till ”Ring så spelar vi”.
Eller som det sägs om en av gubbsen i dansbandet Trio me’ Bumba, att han alltid bar med sig ett basmunspel. Inte för att han spelade detta udda instrument utan för att kunna säga ”jag har!” om någon någon gång skulle fråga ”Är det någon som har ett basmunspel?”.
Eller som i bilen, där ligger en liten lapp där dottern skrivit ”IDIOTPARKERING” med spretig barnstil. Jag hade en gång lackat ur på någon som parkerat åt pepparn vilket hon så klart snappade och gav mig en hand.
Sedan dess ligger den där. Redo att klämmas fast under ett torkarblad när irritationen stiger.
Och det där med idiot. Dottern säger inte sällan sanningen. ”Du behöver inga idiotpiller du, inte” sade hon en dag när hon tyckte jag var lite för mycket.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Men nu vet jag det. ”Du behöver inga idiotpiller, du” ska jag säga om och när det behövs.
Jag är redo.