I dagarna är det ett år sedan jag gjorde en gastric bypass, en överviktsoperation. Jag har i många år lidit av fetma, eller obesitas som det numera heter. Många har ju undrat hur jag kunde bli så överviktig, jag själv också, jag var ju mager som barn och ungdom. Mitt fokus har legat på vad jag gör för fel och hur man ska äta och motionera för att det ska bli rätt. Väger du över 160 kilo, som jag gjorde, så mår du väldigt dåligt. Jag har också en rad följdsjukdomar som är orsakade av övervikten.
Det som är knepigt med obesitas är att folk fortfarande inte förstår att det är en sjukdom, det gjorde inte jag själv heller. Självföraktet när man lider av obesitas är stort. Man kan bara titta på de skällsord som finns om överviktiga, fetto, tjockis och liknande. Respekten för den här sjukdomen är låg, alla tror de vet hur man botar den. Har du, låt oss säga, problem med sköldkörteln så hoppas jag du slipper ta emot en massa hemkokta teorier om hur man ska bli botad. När du har obesitas så tar folk sig rätten att ge dig goda råd, ofta är det personer som själva aldrig lidit av obesitas som tror sig sitta inne med lösningen. Som överviktig så anses du också okunnig och inte så upplyst, det är därför du har hamnat i den här situationen:
– Du, jag har läst så mycket om en spruta man kan ta för att gå ner i vikt, kanske du skulle testa den?
Självklart känner jag till den sprutan, jag har tagit den i många år eftersom jag har diabetes. Till slut kommer man till en punkt då man inte längre orkar förklara sådant här utan man svarar bara:
– Jaha, säger du det? Spännande!
När jag tänker tillbaka så förstår jag inte hur jag orkade med mitt arbete som högstadielärare men jag släpade mig dit varje dag. Jag tror det var för att i skolan fick jag vara Mien, inte en person med övervikt. Skolan var en av få platser där jag kände mig trygg. En del dagar hade jag så ont så jag fick gå med stavar inomhus. Jag var öppen med mina problem med mina elever och förklarade varför jag inte orkade stå i klassrummet, varför jag satt på en pall och de fick komma till mig i stället för att jag gick till dem och sådana saker. Jag hörde faktiskt inte en enda gång att de sa något dumt om min vikt, tvärtom, de var hjälpsamma, plockade upp papper jag tappade på golvet, hjälpte mig bära ut saker till bilen, frågade hur jag mådde.
Här hemma på gården hanterar jag säckar med Fårfor. En sådan säck väger 20 kilo och den är tung att släpa på. Tänk er då att jag gått ned drygt tre sådana säckar. Tänk er att hänga på er tre och en halv säck Fårfor och så ska ni sätta er på en toalett, och sedan ska ni upp från den där toan igen. Det är det här obesitas handlar om.
Det gick så långt att jag hade gett upp, att jag ibland tänkte att det skulle vara skönt att få slippa ifrån alltihop. Jag hade mardrömmar om hur jag skulle få en hjärtinfarkt och att man inte skulle kunna få ner min kropp för vår branta 1700-talstrappa från övervåningen. Hur mina barn skulle få göra som i filmen Gilbert Grape där det också finns en gravt överviktig mamma. När mamman dör sätter barnen eld på huset så de ska slippa skammen med att frakta ut mammans kropp.
När jag tänker tillbaka på det här året så blir jag rörd. Det har varit ett år fullt av utmaningar men också ett år av ren glädje. För ett år sedan var jag livrädd inför den stora operationen. Jag minns vad min väninna sa när hon körde mig till Danderyds sjukhus:
– Nu ser vi framåt Mien! Tänk på allt roligt vi ska göra!
Så har det blivit. Livet har blivit roligare.