Det handlar om tilltal. Det handlar om min vän som är långtidssjukskriven på grund av diverse psykiska problem och med alla läkarintyg i världen på att hon behöver vara sjukskriven. Det handlar om hur förskolan dit hennes barn går ändå, år efter år, ifrågasatt hennes rätt att ha sina barn där. Hur de tilltalar henne! Hur de behandlar henne! Jag baxnar. Så som förskolan tilltalar henne har ingen tilltalat mig. Så som förskolan behandlar henne har aldrig någon behandlat mig.
Det handlar om bemötande. Och om min vän som städar viktiga utrymmen åt Regionen. Som med rejäla barndomstrauman i bagaget kämpat ett helt liv för att kunna försörja sig själv och sina barn. Barn med svårigheter. Det handlar om hur hon tillslut inte orkar med Arbetsförmedlingens tilltal och behandling och hoppar av. Ställer sig utanför systemet och förlitar sig på vikariepoolen. Som ibland bara slutar ringa. Hon behöver ta samtal från sonen som ringer hela eftermiddagarna då han är orolig för många saker. Solklart fall av adhd enligt mig, men ändå utreds han inte, då man istället, av någon anledning, lägger fokus på föräldrarna. Så har aldrig någon behandlat mig.
Det handlar om förakt. Det handlar om en läkare som inte ännu träffat mig och skriver ett brev till mig som gör mig alldeles chockad. Brevet är skriven av en person som tror sig veta vad det är för typ av person han skriver till. Och jag vet att efter att läkaren har träffat mig så kommer han aldrig att formulera sig så emot mig igen. Därför att så tilltalar man inte mig.
För i grund och botten handlar allting om klass. Det handlar om ryggsäcken som vi alla bär, men med varierande tyngd. Har du blivit sparkad på sedan du var ett barn, så kommer samhället och omvärlden att fortsätta sparka på dig och du kommer att ha svårare att värja dig, svårare att försvara dig. Kan du tala för dig, kan du sätta upp tydliga gränser och försvara dig själv, så kan du få vad du vill. För att kunna allt det, krävs att man vet sitt värde. Det finns många som aldrig får lära sig det och många som utnyttjar det faktumet.
Trots att Visby är den fjuttigaste småstad man kan tänka sig, så har det alltid funnits en gigantisk klyfta mellan stad och land på Gotland. Ringmuren vittnar om att det pågått länge. Och det vill jag säga till er vars skolor läggs ner, busslinjer dras in och badpooler töms: VET ERT VÄRDE.