Den dagen, i februari 2021, då min Eva fick veta att hennes återstående liv var begränsat – veckor, månader, kanske ett helt år – lovade vi varandra att vi skulle försöka leva som vanligt. En dag i sänder som man brukar säga.
Och dessa dagar gick.
Vi skrattade, vi pratade, vi planerade kortsiktigt och vi älskade. Vi levde. Gråtet var inte Evas, det var mest mitt.
En sak var vi inte överens om. Begravningsplats. Jag ville att hon skulle ha en grav med gravsten att gå till och lägga blommor vid. Men Eva tyckte inte om kyrkogårdar med gravstenar. Varför fick jag aldrig veta.
Vi besökte ofta det gamla fiskeläget vid Grumpe i Vamlingbo, En dag, när vi stod och tittade ut över den vindstilla, solglittrande viken, sa hon:
– Istället för gravsten, kan vi väl ha det här som vår mötesplats?
Och så är det. En gång i veckan åker jag dit. Jag lägger några blommor och sitter sen kvar och pratar högt om lite av varje. Aldrig något tråkigt. Hon fick därför inte veta att det nu i helgen inte blir någon varpapremiär för mig. Men jag berättade att tulpanerna jag har med mig är från vår trädgård och att mina barnbarn i Stockholm till helgen kommer och hjälper mig med fönsterputs, bråte till tippen och annat som inte blivit av.
Och jag tror att hon inte vill att jag ska skriva så mycket mer om henne, om oss.
Varför inte?
– Livet måste gå vidare! skulle hon svara.
Fördelen med mina ensamma måltider, är att jag utan större svårighet klarar av att äta samma mat tre dagar i följd. Som i kväll, torsdag. Pasta med egen ramspesto och riven ost.
Det är svårt och onödigt mycket arbete att bara laga mat för en. Det tar ju inte mycket längre tid att laga för tre.
Så långt får jag nog medhåll av många, som kommer att säga: "Det man inte äter upp kan man frysa in".
Det fungerar inte. Ibland hittar jag flera år gammal frusen mat som glömts bort.
Är det farligt att äta gammal upptinad pestopasta?
Under mitt pågående trädgårdsarbete ser jag en mördarsnigel på en stjälk i hallonlandet. Jag, en normalt fridsam man, blir som förbytt när jag får syn på denna snigelart. Så även nu. En närstående spade får fungera som mordverktyg. Fullträff!
Dock upptäcker jag efter närmare beskådan, att mördarsnigeln är ett brunt hoprullat löv. Enda offret är hallonplantan som förlorat två stjälkar.
Trädgården betydde mycket för Eva...
”Det räcker nu!” säger hon.